24. maj, 2016

Tack Dr Rindner!

Hej!

 

Det här blir kanske inte det längsta inlägget, jag är fortfarande lite konstig av sömnbrist och jag ska iväg till ridskola i dag! (Det är inte jag som ska rida, jag ska sitta bredvid och dricka kaffe med en vän och titta på. Inte det sämsta heller, tvärtom)Ler

Jag har inte riktigt vant mig vid att jag bloggar...Det har kommit frågor och tankar via sms, blogg och när jag träffade släkt och vänner i helgen om min sömn.

Det känns konstigt att se ett sms med ett "godnatt, hopppas du får sova i natt".

Hur vet han det? tänker jag. Jag har inte pratat med honom...

Aaaah! tänker min sömngrusiga hjärna efter ett litet tag. Bloggen! Det känns lite skumt men varmt i hjärtat. Att upptäcka all omtanke som finns runtomkring en.

Bara man vågar berätta...Många gånger är det nog just det. Jag tänker på det jag och min vän pratade om förra veckan, att det är så lätt att fastna i myten att "alla andra" har det bättre.

Att "alla andra" har det mer städat hemma (fast i vårt fall stämmer det kanske?Viskareller någon annan som har vanliga tråkiga gråstenar i köket?), snyggare hus, lyckas bätte på jobbet, har barn som ser ut att må jättebra hela tiden (och hur ser man det egentligen?)...

En vän jag har var ute och gick, i just de tankarna. Att många andra verkar fixa mycket annat bättre... Hon passerade en granne som var ute och jobbade i sin välskötta trädgård. Hon kommenterade det, något i stil med att den var finare än hennes egen. Han svarade att han hade all tid i världen att lägga på sin trädgård eftersom han tyvärr inte fick något arbete.

 

Min gamla mormor fyllde nittiotre nyss! Hon är exakt femtio år äldre än jag.

Ibland tänker jag på när hon berättade, jag vet inte vad det var för historia, men ett slags experiment där man fick tänka sig att byta bort sina bekymmer mot någons annans.

Vad skulle man välja, sina problem eller någon annans börda?

Alla valde hur som helst sina egna. Man insåg, vid närmare eftertanke, att man ju faktiskt inte hade någon aning om hur någon annan egentligen hade det. Bäst att ta sina!

Och det vet vi ju egentligen. Vi borde kanske tänka på det lite oftare?

Det är lite svårt att säga varför det blir lättare av att veta att många andra också har det kämpigt, ibland, ofta eller jämt. Men det är nog det där med delad börda...

Man känner sig inte ensam. Man förstår, när man tänker efter att ens egna bekymmer inte är värst i världen. Och kanske fram för allt förstår man att problem (i vilken form de nu än dyker upp) är en del av livet.

Perfektion i livet finns sällan, ofta är det något som skaver, tynger, oroar...Och så är det för alla.

Har man barn oroar man halvt ihjäl sig ofta, jag i alla fall och många med mig gissar jag.

Har man djur kommer det sorgliga och oundvikliga slutligen...O s v. I all oändlighet.

Jag tror att det på något sätt är skönt att inse, att det där med ETT PERFEKT LIV inte existerar. Men att det kan vara bra ändå. Och att man har mycket sällskap i det riktiga, "operfekta" livet.

Till något helt annat, eller nej egentligen, rakt in i det "operfekta"...Nämligen min dåliga sömn.

Har den fört något gott med sig? Ja, faktiskt. Jag har börjat springa!

Okej, lite då. När jag ändå är ute och går. Så småjoggar jag så mycket jag orkar. Jag har så DÅLIG kondition. Verkligen...DÅLIG. Jag hittar inget annat ord. Men jag tycker ändå att det är skönt.

När jag har sprungit en stund och det låter du-dunk du-dunk i kroppen och mycket annat försvinner.

Jag har ingen som helst stolthet runt det. Inga snygga träningskläder, nej, jag byter inte ens om. Jag springer i det jag har på mig. Jeans eller/och jacka, whatever.

Folk som ser mig kanske tror att jag fått ett brådskande samtal och är på väg hem. Det struntar jag i.

Jag pressar mig själv, lite mer varje gång. För när jag vill stanna så tänker jag på dr Rindner.

Vem är det? undrar ni förmodligen.

Jo, det är en man som ska övervaka mig NOGGRANT när jag motionscyklar på sjukhuset 16 juni. (Hjäääääälp...jag vill inte)Osäker

 

Här får jag en sådan lust att skriva "Om ni har bröstmärtor, ring inte 1177!

Men så kan jag naturligtvis inte skriva. Det är ju världens sämsta råd.Det är klart att man ska ringa. Vilket jag gjorde. Jag vaknade på natten och hade bröstsmärtor.

Nästa förmiddag tänkte jag "Jag kan alltid ringa 1177 och höra vad de tycker".

Det här hände tjugo minuter EFTER samtalet:

Det kommer in tre ambulanssjuksköterskor i mitt vardagsrum. TRE, för en var student.

Jag blev hjälpt in i ambulansen, fånigt protesterande. Det fanns grannar som såg det. Mina barn fick höra att mamma åkt ambulans till sjukhuset.

När jag kom till Kinna vårdcentral fick jag åka vidare till Borås efter ett tag. Man förberedde för eventuell operation. Okej, bara en ingång i armen, ni vet, men ändå. När jag åkte till Borås skickades mitt perfekta EKG hela tiden till HJÄRT-IVA. Man kunde få en hjärtinfarkt för mindre.

Hela dagen höll det på så till jag ÄNTLIGEN fick åka hem.

Den dagen var så  HEMSK! Ändå är jag tacksam, mitt i allt.Jag försöker så gott som alltid tänka positivt, så också då. "Skönt att veta att vården fungerar", tänkte jag.

Men det jag egentligen ville var att rycka loss alla nålar och EKG-plattor och bara springa ifrån alla ögon och händer och gömma mig i ett mörkt rum. Mest, tror jag för att det kändes så  pinsamt. Att jag tog upp dyrbar tid och resurser i onödan. Men jag gjorde ju det man ska vid bröstsmärtor.

Och som sagt; jag fick verkligen vård och jag fick veta att mitt hjärta fungerade bra. Och DET var skönt!

Men för säkerhets skull nu i efterhand  måste jag göra ett arbetsprov. På motionscykel, övervakad av dr Rindner, för att se hur mitt hjärta mår under press.

OCH JAG VILL SOM SAGT INTE!!! GråterLedsenArg

Men nu har jag alltså åtminstone börjat springa. Inte på grund av kommande sjukhusbesök, utan från början på grund av att jag ville bli riktigt trött i kroppen så jag skulle sova bättre.

Men när jag upptäckt vilken dålig form jag är i så kan jag inte låta bli att tänka på det. Att min dåliga kondition ska bli noggrant övervakad av en läkare om mindre än en månad.

Så summa summarum kan jag faktiskt säga redan nu att jag är kontrollerad av en sorts inre dr Rindner och därför anstränger mig extra för att förbättra mig.

Och är man positivt lagd, (vilket jag försöker var)a så är det bara att säga;

Tack dr Rindner!

Och TACK för att DU lästeHjärtaHoppas att du är i bättre form än jag{#smileys123.tonqueout}