20. maj, 2016

Små men stora saker

Jag vaknar. För lite sömn i natt också men det ska väl funka. Sovit har jag i allafall och lite kaffe ska nog få fart på det hela.

Jag ska inte jobba i dag, på torsdagar är jag ledig. Jag ska jobba hemma istället.

Det behövs, som vanligt. Jag börjar med att baka bröd. Eftersom jag vaknade kvart i sex hinner jag det innan frukosten till barnen.

Jag bakar inte för att vara duktig eller för att jag egentligen hinner, jag bakar bröd för att jag behöver det. Precis som vissa tycker att det är rena terapin att vara i trädgården tycker jag att det finns något terapeutiskt i att sätta en deg.

Och jag har blivit kräsen-jag äter aldrig något annat än mitt bröd. (Medan två av barnen äter vilket bröd som helst utom mittVinkar).

Sedan går förmiddagen fort. Jag sätter på en tvätt, sedan ännu en. Minstingen ska iväg till förskolan en timme för att fira Förskolans dag, vi halvspringer dit, jag vinkar hejdå och rusar hem.

Till köket och stöket. Och nu ser jag att det verkligen är STÖKIGT hemma. Inte mysigt stökigt utan bara för stökigt.

Det har legat två kottar i flera dagar på golvet som ingen har brytt sig om att plocka undan, posten från i går ligger fortfarande kvar i trappan där den hamnade när jag kom hem. I ett hörn står en papperspåse med tomma mjölkförpackningar och andra sopor som inte kommit iväg till sopstationen.  

Så här illa brukar det inte vara.

Varför? Jag har inte skrivit på min bok på flera dagar, jag har inte orkat.

Hur som helst, nu ska jag få ordning på det. Jag börjar med att fylla på diskamskinen, sedan ska jag diska stora kastruller o s v. Även om det känns väldigt jobbigt.

Vi har ett litet fönster vid diskbänken så när man står där har man utsikt mot gatan.

Därute lyser solen men den når inte in till mig. Jag ser bara att fönstret är prickigt av diskstänk och skulle behöva putsas. Jag känner mig lite trasig inuti utan att veta varför. Som om något är sönder.

Och alla ljud hörs långtifrån.

Och plöstligt förstår jag att jag har gått med sömnbrist för länge. Natt har lagts till natt, ingen med hel, god sömn utan istället bruten, sönderhackad...

Jag har tänkt att jag ska sova bättre nästa natt men den natten kommer aldrig. Och nu har jag blivit riktigt utmattad. Hur trött har jag inte förstått förrän nu. Fastän kroppen har talat om det ett tag.

 Jag behöver ringa vårdcentralen och be om hjälp.

 

Jag gör middag, inget märkvärdigt alls, bara köttbullar och pulvermos. Tyvärr inte bättre än så.

Efter middagen ringer jag en vän. Vi pratar över en timme. Vi pratar bland annat om hur lätt det är att tro att "alla andra" har det bättre och kanske framför allt lyckas bättre med det mesta än man själv.

Knäppt och ologiskt egentligen, ändå är det lätt att gå på den myten.

När vi lägger på märker jag att gråtklumpen jag hade i halsen när jag pratade med sjuksköterskan på vårdcentralen är borta.

Och solen lyser fortfarande. Jag går ut på vår altan. Det är ganska varmt i dag. Och nu vet jag vad jag ska göra.

Jag ska släppa ut Dora, en av våra kaniner, som inte har varit ute i hagen på två dagar. Beslutsamt kliver jag över högen med små stenar som fortfarande ligger kvar där, går ner för vår lilla stentrappa och ut i vår trädgård.

Jag tycker maskrosor är fina, speciellt när solen lyser på dem.

Jag släpper ut Dora. Klappar henne först och släpper henne i hagen sedan. Hon ser glad ut!

Okej, jag vet. Kaniner kan inte se glada ut.

Men om hon kunde är jag säker på att hon skulle se glad ut. Det är vad hennes lilla pälsiga kropp vittnar om när hon tar sina första skutt.

Jag gåt till garaget och hämtar hö och halm. Städar lätt, i hennes bur, sedan i hennes pappa Hermans.

Hö luktar gott och det är skönt att vara ute. Jag tar med mig halm-och hö påsarna och går över till Vitnos och Hectors bur. Får syn på maskrosblad på vägen (så klart att jag får, de finns i hela vår trädgård,Viskar) och kan inte låta bli att gå tillbaka till Dora med dem. Gräset i hennes och Herman hage är väldigt uppätet och delikatesser som maskrosblad går inte att hitta.

Herman får naturligtvis också, han tuggar medan han sitter instängd i sin bur och glupskt tittar på sin dotter. Har naturligtvis ingen aning om att det är hans dotter. Och skulle för övrigt inte bry sig. Sådana är dom, kaninerna...

Minstingen är också ute i trädgården. Hon har mest hållit till i sandlådan men nu kommer hon till mig med lite eget gräs som hon har plockat.

- Jag vill också hjälpa till, säger hon och lägger in det hon har i händerna i buren.

- Vad bra, säger jag.

- Ja, fast jag är arg, säger hon. På monstren.

- Varför då?

- För dom har sagt nåt dumt.

- Vad har dom sagt då?

- Fuck you, säger minstingen dystert.

Hon uttalar det perfekt.

- Ojdå, det var värst, säger jag. Vad sa du då?

- Det säger jag inte, säger minstingen.

Sedan går hon tillbaka till sandlådan.

Jag går in. Bestämmer mig för att städa lekhörnan i tio minuter, vardagsrummet i tio, o s v och sedan dammsuga på det. Och allra först lite plock.

Påsar med inte uppackade simkläder i hallen, får bort posten från trappan, samlar ihop laddare på diskbänken, tar itu med lekhörnan...

Efter en stund får jag blodad tand, dammar lite och vattnar två bortglömda växter.

En timme senare: Det ser riktigt okej ut igen. Bättre i alla fall.

Och jag bestämmer mig för att det lilla är det stora. Som gör att man orkar till nästa dag.

Och att det till och med kan vara ett "Fuck you".  

Sagt på rätt sätt, i solsken.

TACK för att du lästeHjärtaoch hoppas att du sover bättre än jag!