17. maj, 2016

Vännerna och Darth Vader

Före är det mest stressigt... Det är inte det att man inte vill, tvärtom. Det är ju det här vi har sett fram emot hela veckan.

Men ändå går det inte att komma ifrån att det är mest stress INNAN det blir roligt.

Allt ska handlas, allt ska kommas ihåg. Från grillkolen till både kolsyrat för dem som inte gillar något annat och inte - kolsyra för dem som gillar inte - kolsyra. Då ska det vara Mer, i olika smaker. Servetter kommer jag ihåg, först i kön på Systemet slår det mig att plastglas kunde ha varit en bra idé också. Kanske. Äh, skit samma, diskmaskinen går ju jämt ändå.

Jag har alltså börjat skriva om vår helg nu. Vi hade bjudit över vännerna på grillkväll med efterföljande Eurovision Song Contest och sova över.

Mysigt!

Ett varningens sms skickas iväg för säkerhets skull dagen innan "Varning! Vi hostar här". Vännerna messar tillbaka "Det gör inget. Vi hostar också."

Timmarna innan är som sagt ganska hektiska. Det ska städas. Och ni som läst mina tidigare inlägg förstår ju säkert hur lätt det är i detta huset...Gråter

Dessutom bakas det tårta och bröd. Och barnen ska städa sina rum. Minstingen blir så upphetsad av allt tumult att hon också städar i sin lekvrå i köket. Även om det mest betyder att lite teckningar och stenar byter plats. Och en och annan pärla.

Sedan står plötsligt vännerna i dörren. Minst tio övernattningspåsar har de med sig.

Precis som vi är de en stor familj och ser lite trötta ut. Helgen är kort och allt ska man få ihop. Men nu är vi tillsammans!

Det är goda vänner, bästa sorten. Sådana som är sig själva och som man följdaktligen kan vara sig själv med.

Sådana man kan säga "Kan ni fixa grillspetten? Jag hann inte diska" till.

"Javisst", säger vännerna nu.Och börjar snällt skära paprika och aubergine och halloumiost.

Männen står, stärkta efter kaffe, och huttrar på altanen. Som tur är böjda över grilen.

Inte ett spår av gårdagens sol och kvalmiga hetta. ..

Men grillat är ändå gott! Särskilt i gott sällskap.En del (barnen) äter på fem minuter, andra (läs vuxna) på femtiofem. Vinflaskor korkas upp och vi pratar. Det här är livet!

Våra barn, alla utom de minsta, har försjunkit bakom sina skärmar, upptäcker vi efter ett tag. Visserligen två och två och kanske har de inte gjort det hela tiden, vi vet inte så noga.

Men nu har jag ju ändå mitt förra inlägg "gam-nacke" i färskt minne, eftersom jag skrev det i morse och det har vännerna också, (eftersom de läste det i morse) och nu kommer vi på att det kan vara på sin plats att gå ut på promenad innan det är dags för Eurovision.

Det är KALLT ute. Men skönt att komma ut ändå. Och barnen leker dunken i trädgården.

 

Vännerna har köpt med godis. Mycket godis! De små blir exalterade, skrattar och hoppar när de ser påsarna.

De större är mer behärskade, beräknar och kalkylerar. Kollar sina syskon så att ingen tar för mycket av det som är mest åtråvärt.

Vi bidrar med chips och dip och stora och små skålar. Och så drickorna förstås.

Sedan bänkar vi oss i sofforna. (Okej, platserna räcker inte till alla). Stolar bärs in och någon lägger sig på golvet, precis framför TV;n.

"Frans har ingen chans", tycker någon. "Frans MÅSTE vinna", säger en annan.

En bit in i bidragen kommer någon på att det är mysigt med pyjamas. Det tycker de andra också, som går och hämtar sina nattplagg.

Vår minsta är snabb att hänga på. "Jaha, nu är det pyjams som gäller", tänker hon och går till sin säng för att hämta. Men väl där blir hon nog rädd för att de andra ska hinna äta upp godiset innan hon är klar. För hon kommer utrusande endast i prickig pyjamströja och proppar i sig  av dipchipsen eller om det nu är grillchipsen från närmsta skål.

"Men åhhh, tycker en av syskonen, lite genered. Gå och ta på dig!"

Men så är det med vänner, tänker kanske minstingen. Att man kan vara sig själv.

 

Nästa morgon: Jag och maken kommer SIST UPP! De andra har ätit frukost. Kokat gröt och ägg. Och plockat undan frukosten. Och sopat bort hundra mini-marshmallows från golvet.

Och klätt på sig, allihop. Hur kunde vi sova oss igenom detta?!

Yrvakna och lite chockade (särskilt jag, min man sover genom (nästan) vad som helst, stackarn, han är van), dricker vi kaffe.

Som vännerna kokatHjärtaJa, helgen är kort men som jag skrev i början av inlägget; Glöm inte att göra plats för kompisar ibland, helst ofta, och mitt i all stress.

För det är livets guld!

 

Till något helt annat: Vad skulle DU bli surast av på din altan / balkong? Massor av fågelbajs eller (med vilje?) utspilld youghurt?

Till saken:

I går kväll sitter jag, maken och äldste sonen i soffan. Vi ser på Star Wars.

Efter två- tre godnattrundor är allt hyfsat lugnt i huset. Vi har ropat "Godnatt min skatt" och "Älskar dig!"  uppskattningsvis tio gånger till minstingen.

Men nu sover hon.

Hon hade besök av en kompis i dag. De är så GLADA när de ska ses! De hade planerat i åtta timmar på dagis vad de skulle göra när de kom hem till oss en gång.

När de väl kom till oss var de alldeles slut av allt planerande och det blev liksom pannakaka av alltihop.

Men i dag har de haft så roligtLer stort

Lekt prinsessor på altanen. Byggt en koja i gympasalen. Och målat och tejpat i vardagsrummet. Jag har varit på badhuset med de stora och på något magiskt sätt lyckades maken både klippa gräsmattan och åstadkomma ett fint kök med busungarna i släptåg.

Härligt!

Nu sitter vi alltså här i soffan och kopplar av. Jag biter i en hyfsat färsk fralla och tittar på när de goda (måste det väl vara?) går över till hyperrrymd, när jag bara råkar kasta en blick ut på altanen och får syn på en jättemängd småstenar därute.

Åh nej! Inte stenar. Sådana små och jobbiga som är supersvåra att ta bort. Jag suckar.

"Har du sett stenarna på altanen"? säger jag. Var fick tjejerna tag på dem?

"Vet inte", säger maken och tittar stint mot TV-rutan. Han har varit en tålmodig pappa hela eftermidagen. Han har skrattat åt skämt och roliga teckningar och torkat vattenfärgsspill. Men det, tillsammans med allt annat, har tagit på krafterna och nu vill han bara äta sitt stekta ägg (det enda huset har att bjuda på efter helgen med vännerna) i sällskap med Darth Vader och prinsessan Leia.

Det ser jag på hans min. Jag tänker att jag ska göra samma sak, koppla av. Men jag tänker på de där stenarna. Hur ont det gör att trampa på sådana. Men de är väl inte spridda över HELA ALTANEN? Jag reser mig upp ur sofan , bara för att ta en liten koll.

ÅH NEJ! Vad är det där? Massa vitt spill, jämte stenhögen. Och korkar. Sådan där i plast, till youghurtförpackningar.

"Men vad är det där nu då?" säger jag. 

"Va?" Maken tar inte blicken från TV;n utan sitter orörlig som en stenstod och tittar på när Darth Vader går genom en vit gång med sina Storm Troopers efter sig.

Do-do-do-dodo...(Musiken)

"Det där! På altanen! Jag tror det är youghurtBlinkarsäger jag.

Nu vänder maken en plågad blick mot altanen till.

"Nej, det är fågelbajs, "konstaterar han snabbt.

"Det är det väl inte", invänder jag. Kolla korkarna runtomkring!"

"Men älskling, VEM skulle hälla youghurt där? säger han.

Så kommer han ihåg. Ser plötsligt dyster ut. 

Prinsessorna på altanen!

TACK för att du lästeHjärta och kom ihåg:

Bjud gärna in vännerna men om du har kungligheter hemma ; lämna dem inte ensamma!