8. maj, 2016

Kattskatt

Vilka dagar!

Solen skiner, folk är lediga. Maken jobbar i trädgården, med hjälp av barnen som blivit lovade ekonmisk ersättning. Två sena eftermiddagar grillar han.

Vi sitter på altanen, äter kycklingklubbor, viftar bort flugor och tycker att det blivit sommar.

Eller hur? Har det varit likadant i hela Sverige? Jag har inte tittat...

Jag har lagt mycket tid på att skriva. Alice har äntligen fikat klart med Betty, nu har hon också stött ihop med Sebastian sedan första gången det tog slut mellan dem...och just det, jag, det har fötts två nya karaktärer! De har inte så stor plats i min bok, ändå har de det...

Jag är ute och går i skogen, i det tysta, mjuka, gröna som vackert flätar sig samman med solljuset och skapar det som är underbart att vandra i, och tänker på dem. Sedan går jag hem till datorn och skriver.

Jag gör som vanligt annat också. Tar med barnen till Kappahl, det är 25% på ett helt köp. Vi går därifrån med en proppfull kasse. Byxor, t-shirts, linnen, kepsar.

Jag och barnen åker även till vänner och fikar. Sitter på deras stora altan och njuter. Min vän har tre söner och alla mina barn utom ett har vänner där.

Min äldsta flicka har inget intresse av att vara med någon av dem. Men det gör henne ingenting. För där finns fem kattungar! Dessutom kommer det över två små tjejer från grannen som förstår precis hur mysigt det är. Att ha en liten katt i knäet. De får dela på två för de yngsta är bara en vecka och diar hos sin mamma nästan hela tiden.

De större kattungarna är fyra veckor. Ni ser dem på bilden. Hanen har vita tassar, honan är mörkt grå, nästan svart, tycks skifta däremellan.

Min tjej sitter med hanen i knäet och när småtjejerna gått hem får jag den lilla honan. Båda små katterna sover så gott. Lugnt och tryggt.

"Snälla mamma, ber hon. Vi kan väl köpa en!"

Nu kanske ni förstår åt vilket håll detta inläg börjar barka hän...

Men nej, det är inget impulsköp. Vi har pratat om det ett tag, sagt kanske..men vi lovar inget...

(En sida jag är stolt över hos mig själv. Jag är bra på att inte lova för mycket. Men det jag lovar brukar jag nästan utan undantag hålla. Och det  jag pratar om brukar sällan vara tomma ord.)

Som sagt, vi har tänkt på det. Blivit extra sporrade, kan jag säga, av den mus som brukar springa över köksgolvet på nätterna när min helglediga make sitter framför TV:n och försöker koppla av.

I så fall, har jag sagt till barnen, skulle det vara en hane som vi kastrerar. Det är nog det bästa.

"Kan vi inte köpa den lilla honan?" sa min tjej. Vi var nämligen där två dagar innan för att hämta hem äldste sonen. Och då satt hon alldeles lugnt och tyst i hennes knä medan hanen jamade och jamade efter sin mamma. Det var hon som stannade kvar när jag åkte hem och i tankarna var med mig på promenaden jag gick den kvällen.

Jag gav henne till och med ett namn; Leia. Fast det är en hane vi ska ha.

Men nu ligger hon och sover i mitt knä. Och när hon vaknar tittar hon på mig med sina små ögon och rullar över på rygg och sträcker på sig.

Och när vi ger henne tillbaka till mamman kommer hon till mig och kryper in mellan mina ben.

Då förstår jag att hon har valt oss. Leia.

Vi åker hem och har köpt katt. 50 öre tassen, så är det där.

Den 29 juni är hon precis tolv veckor och redo att flytta till oss.Om vi åker på senmester har de erbjudit sig att passa henne.

Vilken kattskatt Hjärta

TACK för att du läste och hoppas att du haft lika härliga dagar som jag.