Blogginlägg

23. maj, 2017

Nej, inte han på bilden. Min man. Det är inte han som är ocool.

Han som letar efter rakhyvlar. Och stöttar mig i alla lägen.

Det är JAG som är det. Och virrigare än vanligt. Men sakta börjar något ändå gå upp för mig mitt i alltihop; Tackar jag ja till erbjudandet från förlaget kommer "Skuggvinter" bli bok.

Nej förresten, jag fattar det inte. Och det är här det occola kommer in;

Hur tror ni att jag tillbringade helgen? I ett lyckorus? Nä.

Jag tillbringade minst halva helgen med att undra OM FÖRLAGET SKICKAT MEJLET TILL FEL PERSONGråter

D v s om det egentligen skulle till Charlotte Persson (eller nåt) men skickades till mig av misstag.

Jag stod i tvättstugan och tänkte; "Om det är så, måste jag berätta det för de närmaste då? Typ; Ja, kul,jag vet...fast jag hade missförstått allt eller så...men det känns ändå, ja..."

Och sedan på lördagskvällen när jag läst mejlet IGEN (för tionde gången) och konstaterade att förmodligen är det ganska sällan de skickar fel, så satt jag i soffan och hinkade Rose´med min man och KLAGADE på mitt manus och mina karaktärer (jo, det är sant).

"Tänk att alla ska läsa, sa jag mellan två hickningar. (Lite överdriver jag här, inte mycket).

"Är inte det bra? då" sa min man. Det är ju det här du har velat hela tiden".

"Visserligen", sa jag. Det är bara det att ibland är den så...snuskig. Du vet, som när Sebastian..."

Nu tog min man också en klunk vin. Vi tittade ut på himlen som sakta färgades rosa. (Det är också sant. Det hade varit sol den dagen. Inte snö.)

"Ja, kom det eftertänksamt från honom. Han är ingen svärmorsdröm direkt. Men det visste du ju också hela tiden."

"Nej, nästan skrek jag, det gjorde jag inte. Det funkar inte så, inte när man har kommit in i boken. Man sitter där vid datorn och dricker kaffe och så händer det massa saker. Jag tänkte aldrig att det skulle bli SÅ. Och sedan brukar man ju ändå inte bli utgiven."

"Men nu verkar det som att du ska bli det", sa min kloke man.

Ja, jäklar. Jag hittar fortfarande inte bra ord för allt jag känner. Men jag ringde förlaget i dag och det var inget missförstånd i alla fall. (SÅ ocool är jag alltså).

Och för tydlighetens skull; jag har ännu inte tackat ja men jag har börjat mejla de förlag som har mitt manus för att höra hur långt de har kommit.

Två har återkommit, det finns inget svar än.

Känner väldigt mycket just nu, både upp och ner. Mest lycklig.

Eller overkligt är nog ett bättre ord. Skulle jag vakna nu skulle jag inte bli förvånad. Men jag skulle nog tänka; det KÄNDES väldigt verkligt.

Hur som helst, nu måste jag springa tillbaka till livet igen.

Till kväll och byte av påslakan och ett barn är tydligen inte hemma än, sågs senast på fotbollsplanen med kompisar enligt bröderna. Hennes mobil ligger vid kaffebryggaren här hemma i köket.

Uppgift ett alltså; börja leta dotter.

TACK till dig som läste och ALLRA STÖRSTA TACK till alla fina kommentarer!!!!Hjärta

Ha det riktigt bra och glöm inte att njuta av vädret! Så härligt med SOL! Hoppas ni alla har detLer

 

 

 

19. maj, 2017

...Vissa stunder är liksom för stora att ta in.

Igår infann sig en sådan stund och den håller i sig minst lika bra än. Och jag fattar inte att det här är sant men det finns ett förlag som vill ge ut "Skuggvinter".

Visserligen inte riktigt på samma sätt som jag vill (jag kan just nu inte göra det tydligare än så) och jag har fått en hel del att tänka på och har inte bestämt mig än men oavsett vad är jag oerhört glad och smickrad och...jag har inte nog med ord.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om det sårbara faktum att när som helst kan det dimpa ner en refusering. När man helt oförberedd sitter och gör läxan med ett av barnen eller går runt på jobbet.

Samtidigt konstaterat; den som ger sig in i leken får leken tåla. Men tydligen kan det också komma andra besked från förlag.

Lite bortskämd har jag allt blivit de sista veckorna.

Ett större förlag har läst med stor behållning, ändå blev det tyvärr nej, ett annat beklagade häromdagen att jag fått vänta länge på svar men tyvärr finns det inget än. Ett tredje har skrivit att mitt manus känns intressant och att de ska läsa så fort som möjligt.

Otroligt uppmuntrande men...nära skjuter ju tyvärr ingen hare.

Så i går ser jag att det har kommit ett mejl: "Re; Ang manus".

Jaha, ännu en refus tänker jag och börjar luttrat läsa "Hej Louise! Tack för förtroendet att få läsa..." Och sedan bara fortsätter brevet och jag tänker okej, ni behöver inte i detalj beskriva hur ert jobb går till i en vanlig..varför står det plöstligt utgivning av ditt manus??!!

Efter det är allt lite luddigt. Och varmt. För det ÄR varmt. Jag skjutsar hem en av barnens kompisar och det är som en bastu i bilen. Killarna lyssnar glatt på Bästa Låten och jag tänker att jag måste hem snabbt och läsa igen.

Missförstod jag något?!

En timme senare läser jag upp allt för min nyvakne make.

"Skämtar du, eller?!" kommer det från ett virrvarr av täcken. Det är nästan hett i rummet trots att persiennerna är nerdragna.

"Nej, det gör jag inte", säger jag och går ut i köket och sätter på kaffe. Det borde göra susen, möjligen för oss båda.

Efter några minuter kommer han ut i köket.

"Jag undrar bara en sak"  säger han.

Jag blir stående med kaffeskopan i handen. Mina nakna fötter klibbar mot golvet, trots det känner jag nästan inte alla smulor. Nästan. (Jag är ändå lokalvårdare).

Ja?  säger jag förväntansfullt.

"Jag undrar vem som har tagit min rakhyvel".

Först då märker jag hur hårig han ser ut. Och trött. Men jag märker också hur berörd jag är av det där konstiga beskedet på mobilen.

För jag får tårar i ögonen och säger;

" Det är inte roligt att berätta saker för dig".

Sedan är jag på väg ut ur köket med mina klibb-fötter och kaffeskopan i ett hårt grepp. Då sträcker han ut handen mot mig och ler ett blekt leende.

"Men älskling, så roligt! Sa du utgivning?!"

Det är så med min man att han behöver vakna till ett tag innan han är vaken så att säga.

Jag hoppas att han är mer vaken i dag, när han ska grilla på altanen. Med 40% risk för åskaGråter

Och bara för att förtydliga; "Skuggvinter" har blivit antaget av ett förlag men jag har inte bestämt mig för att tacka ja än.

Men ändå.....TJOHOOOOOGalen (Förtydligande igen; Det där räcker inte på långa vägar för att beskriva vad jag känner i dag...)

Allra största TACK till dig som läste och hoppas att du får en riktigt fin helgLerKram!

Om du vill gilla eller kommentera, klicka bara på inäggets namn, i det här fallet "Är det sant?" och scrolla neråt så kommer du till gilla- och kommentatorsfältet.

Men det absolut viktigaste, det är att du bryr dig om att titta in här och läsa mina raderHjärta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

17. maj, 2017

(På bilden syns boken jag äntligen ska börja läsa LerHar nämnt den innan, det är en spänningsroman i en subgenre som kallas "Female Noir", spännande! Förlaget heter DareMe Publishing)

Som rubriken möjligtvis antyder är det här en (fristående) fortsättning på mitt förra inlägg Speedo.

Ett kortare inlägg har jag bestämt mig för.

När min man hasar sig upp ur sängen kvart över fyra kommer jag nämligen att krypa ner i den. Jag är för trött, (DÅLIG natt) och för speedad. Och som jag skrev för några dagar sedan, när det är så vet jag att jag måste lugna ner mig.

(Tack för de fina tipsen jag fick angående det förrestenHjärta) Och som grädde på moset tror jag att jag har en förkylning på gång ...

Hur som helst ska jag krypa ner och börja läsa "Nästan som du" av Katarina Persson som kom på posten igårLerFörhoppningsvis motar det bort både basiluskerna (skriver man så?) och de virriga tankarna så att jag kommer på banan igen.

För apropå de där virriga...Igår satt jag i bilen på väg från ett ställe till ett annat i jobbet. Konstaterade att min mobil hade förlorat lite väl många procent under frukostrasten. Tänkte att det var synd eftersom jag gjort mig (bara liiite) beroende av att kunna läsa i just mobilen på rasterna.

Egentligen skulle man haft en laddare med sig på arbetstid, tänkte jag. Det var nog första gången jag tänkte så. Jag brukar åka välladdad hemifrån och sedan inte tänka mer på saken.

Men de sista dagarna (veckan?) har jag glömt mer och mer (måste verkligen lägga mig sedanGråter)

Nåväl, när jag kommit fram och parkerat och skulle ta min väska och gå ut så...fasen, vad fastnade den i nu då? Vad är det för sladd? Åh, mobilladdarsladden......AHH! MOBILLADDARSLADDEN! D-U-M jag är FörvirradKunde ju ha laddat den, hela resan. Då hade jag kunnat läsa hur mycket jag ville på rasten....SUCK! Och jag som verkligen behöver..Men vänta lite...Jag åker en extra sväng nu. Och laddar!

Så där höll mina avklippta tankar på.

Sedan åkte vi, jag och mobilen. Och, ska tilläggas, jag, eller ja, vi  då var inte ute länge, bara så att det blev 12 % bättre. Men, och slutsats, det är inte riktigt bra när det blir så, när jag inte kopplar där jag annars brukar göra det.

Därför, och som ni säkert förstår, är det dags för nattlinne och öronproppar, snart!

Vila och lugn helt enkelt.

Fast det här måste jag berätta; I går eftermiddag skickade jag ett mejl till det förlag som nu haft "Skuggvinter" längst. Jag skrev något i stil med;

"Hej! Ni har ju haft mitt manus ett tag nu...Är bara lite nyfiken på hur det går? ...Med Vänlig Hälsning..." Jag fick ett svar antal timmar senare där det stod ungefär;

"Hej! Jag kollade med manusansvarig som meddelade att du bör kunna förvänta dig ett svar inom några veckor..Beklagar att du fått vänta så länge...Vänliga hälsningar..."

Helt ok, absolut. Men svaret var skickat kl 23.24. Om det verkligen skrevs då tycker jag synd om hen.

Vid den tiden borde man göra annat. Kanske inte så konstigt att förlagsmänniskor (nästan) alltid låter superstressade om man någon gång vågar ringa?

Den tidigaste refuseringen jag fått kom 06.42 en tisdagsmorgon.

Väldigt nedslående början på dagen, men kunde inte låta bli att beundra den driftiga typ som skickat det. Såg en pigg person framför mig som gnuggade händerna vid kaffemaskinen och beslutsamt tänkte; Jag sparkar igång den här dagen med att skicka iväg ett gäng standardrefuser, så är det eländet gjort sedan. Jaha, då har vi Baumgärtner, först ut..."

Så får man i alla fall hoppas att det var. Så att det inte var tvärtom, alltså en stackare som suttit hela natten med de där trista svaren.

Som sagt; nu ska jag börja njuta av "Nästan som du".  Läser du något speciellt just nu?

Vad du än läser eller inte, allra största TACK för att du läste det här. Och glöm inte att säga en snäll mening till dig själv, gärna mer än en och helst ofta. Du kan upptäcka att det har större effekt än du trorGillaHjärtaMen det ska helst inte bara vara  "Jag är bra"  utan något som du uppriktigt menar, t ex "Jag har verkligen kämpat på den här veckan" eller "det där klarade jag verkligen bra". Om du är som jag, alltså en som säger justa saker till dig själv lite för sällan, kan det hända att du känner som jag; en våg av värme som går genom kroppen dåLerTa hand om dig!

(Och om du vill gilla eller kommentera, klicka bara på inläggets namn i det här fallet "Virrigt värre" och scrolla neråt så kommer du till gilla - och kommentatorsfältet).

 

 

 

 

14. maj, 2017

Mitt huvud är ofta fullt, nej, överfullt är ordet. Inte för att jag är ensam om det.

Jag tror att det tyvärr ligger i tiden och så befinner jag ju mig också, liksom många andra i det berömda "mitt i livet". Där man har så många järn i elden på samma gång, och det tveklöst största (för många i alla fall) är att ha barn som växer upp.

Ibland svämmar huvudet över och jag får inte ihop sådant jag annars brukar få ihop.

Det hände häromdagen.

Då lade jag bort en hel skriv-eftermiddag för att istället baka bullar. Vi skulle ha över vänner på filmkväll och hade lovat att bjuda på något till fikat, på lördagen skulle vi träffa andra vänner i en park, grilla korv och ja, fika också.

Det är dyrt att köpa mycket fika, därför bestämde jag och minstingen oss för att baka. Minstingen blev väldigt entusiastisk och de andra barnen tog ett gillande varv runt oss när vi satte igång. Sedan var de tvungna att springa till sitt igen, det var kompisar och fotbollsträning och allt möjligt.

Och kakorna som skulle hämtas. Äldste sonen hade nämligen sålt kakor till förmån för klassresan och nu fanns de att hämta hos en klasskompis. Vi hade också beställt, chokladbollar och lillans lösgodisblandning och vad det nu var.

Men det där fick min man ta hand om, här var det bak som gällde. Och vilket bak det blev, jag hade tänkt fel så det blev MÅNGA bullar. Ungefär 60 stycken allt som allt, och de var inte små. Jag och minstingen sprang någonstans mitt i allt kanelande och smörkletande ner i matkällaren och letade fler plåtar.

Jag fick lite ångest för jag försöker kämpa för att vi ska vara ganska nyttiga. Och mitt i allt kom mannen och sonen hem med DEN STORA LÅDAN med kakor.

Först då fattade jag, och det hade jag ju egentligen vetat hela tiden; jag hade ju inte behövt baka ett endaste dugg. Vi (läs min man) hade köpt kakor för flera hundra.

Köket doftade ljuvligt vid det här laget och det låg pärlsocker över hela golvet. Och jag blev så trött (på mitt huvud som inte hajat att det där med att hämta kakor betydde att det kom massa sådant hem till oss) att jag hällde upp ett stort glas rosé som var över från förra helgen och gick ner i tvättstugan.

- Får vi ta en bulle till, mamma? ropade det uppifrån.

Jag svalde i djupa klunkar och tänkte att det värsta var nog ändå inte att ha frysen full av bullarViskar

Och att det fanns andra dagar att skriva på.

Det visade sig att alla bullar inte fick plats i vår (stora) frys. Första nödåtgärden var att min man fick ta med sig en stor påse och bjuda hela laget runt på jobbet. Det blev väldigt uppskattatLer

Men, summa summarum, när det kör ihop sig så i huvudet, då vet jag att det är dags att ta det lite lugnare.

Inte ånga på riktigt så mycket utan försöka tagga ner.

Känner ni igen det där? När man har svårt att få ihop tankarna och är virrigare än vanligt? Och när man fortsätter springa runt med andan i halsen trots att man inte alls är i en stressad situation utan det går av bara farten?

Mina bästa tips för att må bättre då är (förutom att faktiskt ta det lugnare så klart);

Att motionera mer, gärna promenader eller springa, gärna i skogen.

Att gå in på www.mariahelander.se och klicka på "gratis mindfulness" . De flesta övningarna där är 7-8 minuter men de gör verkligen gott. Men, man får göra dem ett tag, effekten kommer inte på dag ett.

Och den främsta effekten (enligt mig) är att man får en djupare och lugnare andning.

Och att läsa! Jag stötte nyss på forskning som gjorde gällande att så lite som sex minuters läsning i en BOK (inte mobilen eller tidning alltså) var jättebra mot just stress.

Ännu ett bra skäl att läsa!

Det var just vad jag gjorde igår. Det blev ingen Eurovision för mig, jag var stuptrött.

Jag kröp ner i sängen halv tio, hade vinklade persienner så att jag såg det bli helt mörkt ute, tände ljus och läste ut "Stora små lögner" av Liane Moriarty. Hon tecknar sina (mycket mänskliga) karaktärer med stor kärlek och det finns en humoristisk underton i hennes böcker som jag älskar. Rekommenderas varmt.

I dag är jag piggare och det är tur, det blir fotbollsmatch för minste sonen. OCH vi kommer packa ner bullar i fikakorgenVinkar

Har du något bra tips mot stress, vad brukar du göra när allt blir för mycket?

Och vad ska du göra i dag? Vad det än är hoppas jag att du inte glömmer att ta hand om dig själv och har en fin söndagHjärta Och du, TACK för att du läste!

Om du vill gilla eller kommentera, klicka bara på inläggets namn, i det här fallet "Speedo" och scrolla neråt så kommer du till gilla och - kommentatorsfältet. Men det viktigaste är förstås som vanligt att du läser. Och gärna tittar in snart igenLer

 

 

 

 

11. maj, 2017

Klockan är fem i sex här och det snöarBlinkarOkej, då hade det ju passat bättre med ett stycke ur "Skuggvinter". Men här kommer som tänkt ett ur det manus jag skriver på nu, "Vårskogen". (Och bilden får bli ett mellanting, en liten tussilagoLer)

Texten som kommer nu är fortsättningen på det jag lade ut förra veckan, om du scrollar två eller tre inlägg bakåt så kommer du till det (2 maj).

Lite stressad här, ska hinna skriva köplista och göra frukost till barnen ganska snart, så jag tror att det är enklast (om du inte har det i alldeles färskt minne) att du läser det andra först och fortsätter här.

Det handlar alltså om den deprimerade lokalvårdaren Agnes och i stycket som följer är hon på jobbet.

Om du vill gilla eller kommentera, bara klicka på inläggets namn, i det här fallet "Vårskogen" och scrolla neråt så kommer du till gilla och - kommentatorsfältet.

Och du, TACK för att du läserHjärta det betyder mycket för mig att se att min blogg blir besökt!

"Dammsugaren hade ett högt och ilsket ljud, ett som var skönt när det gällde att stänga andra ljud ute, men enerverande annars.

Som nu.

Morgonens stillhet som bortblåst, istället lät det så mycket från den runda stålfärgade maskinen att Agnes fick lust att sparka till den. Det var först där hon blev medveten om hur dåligt humör hon var på. En analys av varför behövdes knappast.

Lite trött, jovisst, numera var hon alltid lite trött. Och så var det helgen.

Där stannade Agnes upp ett tag i tanken innan hon orkade fortsätta.

Helgen hade varit en enda långsam transportsträcka från fredag till måndag. Hon hade försökt ringa Susanne på lördagsförmiddagen för att höra om hon hade lust att ses men hon hade andra planer. Vad hade hon inte sagt och Agnes hade inte frågat heller.

Susanne hade inte många andra vänner men hon hade andra vänner. Det var en skillnad som Agnes inte tänkt på mycket innan, knappt märkt, men som blivit väldigt tydlig det sista.

Susanne hade andra att umgås med men Agnes hade bara henne. Det var inte riktigt sant men nästan. Kattis hörde fortfarande av sig ibland och (hennes bror) Olof ringde ofta.

Lite misstänkt ofta tyckte hon. Hon visste att hon och Lina var viktiga för honom, att han verkligen värnade om dem när det nu gått som det gjort för deras föräldrar, men anledningen till att det knappt gick en helg utan ett telefonsamtal från honom var nog för att han visste att hon var ensam. Även om hon försökte dölja det så gott det gick.

Ibland hittade hon till och med på att hon var upptagen, som igår.

Hon kunde ha ringt Lina. Hon skulle ha ringt Lina och lilla Sofia. Kunde åkt dit och hälsat på. Köpt med sig de där chokladkakorna som Sofia älskade. Men det hade hon inte gjort.

Med dammsugaren i ett fast grepp gick hon upp för trappan. Stående på näst högsta trappsteget slängde hon en hastig blick in genom glasdörrarna. Ännu var allt mörkt, ingen hade kommit.

Sedan ställde hon sig på tå och stoppade in kontakten i det så gott som osynliga uttaget till vänster om dörröppningen.  Det var det enda som var gjort för att underlätta städningen där.

Hon suckade och dammsög hälften av det långa trappsteget, sedan flyttade hon dammsugaren och tog resten av det. Så skulle det hålla på, hela vägen ner och redan halvvägs skulle hon känna av det i ryggen.

Axeln skulle nog vara snäll ett tag till, det var trots allt bara måndag.

Hon skulle kunna hälsa på Lina helgen som kom. Även om det betydde att hon skulle klampa rakt in i familjeidyllen. Av vad hon förstått från de sista träffarna jobbade Andreas nästan jämt men veckosluten var heliga.

Fortfarande kunde hon se honom framför sig, hur han sett ut då han och Lina gift sig.

Som om han vunnit högsta vinsten. Och så Lina förstås, så ljuvlig i sin klänning att folk tappade andan.

Agnes tog i och det gav resultat, trappasteg för trappasteg.

Eller så kunde hon ringa Olof för en gångs skull. Hon hade låtit väldigt kort i telefon igår. Det var inget fel på honom, tvärtom. Och hans Cecilia var trevlig. Inte hennes fel att de inte hade något gemensamt.

Bara en riktigt dum sak hade Olof gjort. Nej, dumt räckte inte på långa vägar.

Nu var hon tvungen att vila lite.

På den obligatoriska tretimmarskursen för lokalvårdare vid anställningens början hade det gjorts reklam för mikropauser. Att stanna upp och slappna av i så lite som trettio sekunder skulle göra under för spända msukler.

Hon hoppades att det stämde, kände redan hur det stramade i ryggen.

Hon tänkte där hon stod att hon var glad att hennes föräldrar aldrig fått veta. Men även om de fått det är det inte säkert at de trott det. Inte om Olof.

Det var knappt hon själv gjorde det. Och han hade inte en aning om att hon visste.

Agnes tryckte på knappen med foten och så var det ilskna oljudet där igen."