Blogginlägg

26. apr, 2018

Det skulle komma fint besök till jobbet igår. Jag var där extra tidigt för att hinna städa  konferensrummet. Jag var glad när det var lunch för jag hade stressat en del. 

Jag äter inte med personalen av en anledning; Det är enda gången jag hinner läsa på dagen. Det har jag förklarat för dem annars skulle det se för skumt ut när jag går iväg med maten lastad på en bricka till mitt enkla städrum där det dock fanns bord och stol. Det finns bara en sak jag inte gillar med det och det är när jag måste ställa ner min bricka på det dammiga golvet (det finns inte på mitt schema, det är nog aldrig någon som städar det) för att kunna låsa upp dörren, så att jag kan komma in. Varje gång jag gör det får jag samma känsla; att jag lämnar mat till en fånge / alternativt är en själv.

- Man skulle kunna tro att du är en fånge på väg till din cell,  hörde jag plötsligt en röst säga när jag gjorde detta igår. 

Jag ryckte till. För mannen som är mellanchef på företaget pratade ovanligt högt och leendet var väldigt stort, jag tror t o m jag fick en klapp på axeln. Det kändes aningen krystat, som om han med det ville säga något i stil med; Vi förpassar inte vår städerska till den sunkigaste av korridorer när hon ska äta, nej, hon är en av oss, titta, vi pratar faktiskt med henne!  Och det var nog just det han ville.

För bakom honom kom nämligen det Fina Besöket gående. 15-20 stycken, fint klädda. Det tittade misstänksamt på mig, tyckte jag även om några log stelt, och jag kände mig dum där jag stod med mina fiskpinnar och en tröja som till råga på allt blivit fläckig under förmiddagenRodnar

Några timmar senare var det dock  glammigare för min del. Då satt jag och signerade  Skuggvinter  på Ica Maxi, som en av deras happenings då de firade sitt 10-årsjubileum.

Tvära kast kan man säga. Städerska anses ju, tyvärr tycker jag och mina kollegor, av många som ett väldigt simpelt yrke medan författare har en helt annan status.

Saga Egmont har valt att skriva "Louise, född 1973, är författare och deltidsarbetare. Skuggvinter är hennes debut"  när de presenterar mig med anledning av ljudboken. Det låter förmodligen bättre än lokalvårdare. 

Men jag tänker aldrig sticka under stol med att det är städar jag gör - och att jag tycker om det! Dels för att jag då hinner tänka på mina manus, men det har även många andra fördelar; det är rörligt och trivsamt, man tar inte med arbetet hem, ledig på helgerna (åtminstone på mitt jobb, skillnad om man t ex jobbar på hotell förstås). 

Och på tal om Saga Egmont, jag kikade på deras Mest sålda - lista igår för första gången. 1942 titlar (ljudböcker). Och jag låg på plats 38! Det kanske bara är tillfälligt men jag blev jätteglad i alla fall Ler

Något annat som gör mig glad är att jag åker till Stockholm imorgon! 

Ser fram emot det så mycket! Nu är det snart helg igen, ha en fin sådan! Sköt om dig och TACK för att du lästeHjärta

 

23. apr, 2018

Det slog mig igår när jag satt vid studsmattan med en kopp kaffe i handen och bara fötter i gräset, att jag fått allt jag önskar!

Det låter knäppt, som om jag inte vetat det innan...Det har jag ju. Men det händer att jag glömmer bort hur otroligt gärna jag ville att vi skulle bo i hus, och inte i en lägenhet som vi gjorde innan. Och när någon nämner / frågar varför det blev så många barn, påminns jag om hur förtvivlat mycket jag ville ha mitt fjärde. Och så författardrömmen...

Ibland tror jag baskemej att man inte minns, alternativt är så upptagen av att hantera nuet, så även om det är Drömmen själv man hanterar, kanske man inte inser det till fullo hela tiden. Varför?  Svaren på det varierar naturligtvis:

Drömmen kräver mer jobb än man trodde, innehåller mer känslor, även jobbiga, än man förstod att den skulle göra och, inte minst; den kan se annorlunda ut mot vad man förväntade sig.

För tio år sedan bodde jag i Göteborg och förskolan jag lämnade barnen på låg mitt i ett nybyggt område med Hus.

Fina, helt perfekta hus med trädgårdar! De där gräsplättarna var visserligen väldigt små, och husen var inte så stora heller men allt var så fint och framför allt fräscht. Jag brukade gå runt bland dem, kika in där jag vågade och Drömma. Jag hittade  ett eget favorithus, (de såg lite olika ut), dit jag till och med gick på visning och fick en katalog som jag bläddrade i hemma. 

Intensiteten i alltihop förstärktes givetvis att vi inte hade råd med ett hus, knappt sparpengar på banken, så inget så stort lån skulle beviljas oss. Men vad jag fantiserade om det!

Om jag ska vara ärlig var det så jag kom på idén att skriva en bok; jag skulle tjäna pengar och vi skulle ha råd med ett hus. För FYRA barn. Då hade jag tre barn och det var ju bra det med...men jag ville ha ett till! (Jag ville det så fanatiskt gärna att jag är övertygad om att det var meningen att hon skulle komma till oss).Hjärta

Hur som helst, i mina dagdrömmar stod jag i exakt ett sådant kök som i min tummade katalog, det var förmiddag, solen kastade ett gyllene sken in genom de välputsade fönstren, och jag drack ett kallt glas juice innan det var dags att börja med dagens skrivande. För jag var utgiven författare.

Jag vet inte hur många gånger jag befann mig i det där låtsashuset, görandes olika saker, men allt var alltid bra, och mina drömmar hade uppfyllts. 

Och så igår, säkert beroende på att jag satt i trädgården för första gången på ett bra tag och njöt av våren, så slog det mig med full kraft,  för första gången sedan utgivningen; Jag är framme vid mina drömmars mål! Jag har fått allt jag önskat mig!

Där hoppar vårt  fjärde  barn runt, yr av glädje, precis framför mig. I vår  trädgård, utanför vårt  hus. Och imorgon ska jag vara hemma och skriva, för jag är författare!

Det kom visserligen aldrig något samtal från de Stora Förlagen, nej, alla sa nej. Istället kom det ett mejl från ett hybrid-förlag, och jag nappade. (Och sedan gav Saga Egmont ut den som ljudbok, och det    skedde på traditionellt sätt, så kanske kan jag kalla mig halvt utgiven författare)?Vinkar

Ibland tror jag, som sagt att det kan vara svårt att se att det är Drömmen som knackat på dörren och tagit sig in i våra liv, för att den ser så annorlunda ut mot vad vi tänkte oss.

Som i vårt fall; nybyggt hus med prydlig trädgård, blev ruffigt, stort och gammalt hus med en trädgård som är allt annat än välskött. Men ändå...

Slår samma sak dig ibland? Om man tittar djupt ner i sin minnesbrunn kan man nog ofta hitta mer än man tror.

Man vänjer sig så lätt vid det man har att man ibland behöver påminnas om hur hett man önskade det en gång. Andra gånger är det precis tvärtom; i efterhand kan man inse att det var tur att man  inte  fick det man ville ha.

Men något jag tror på är att tillåta sig själv att drömma, att kämpa för att de ska bli sanna, även om vissa drömmar verkar nåbara och andra helt osannolika. 

Sträva mot stjärnorna, så når du kanske trädtopparna. Det kan låta klyschigt men det här är sant;

Ju mer du tror på dina drömmar, desto mer energi ger du dem och då ökar chansen för att de faktiskt ska gå i uppfyllelse! 

Ha en fin start på veckan och allra största TACK för att du lästeHjärta

 

 

 

 

 

21. apr, 2018

Plötsligt har det blivit vår. På riktigt! När jag hämtade minstingen på fritids igår slog det mig att jag glömt något på Apoteket; solskydd. Och alla utom minstingen (nästan) hade keps. Men vi har ju keps hemma, det gäller att hitta den bara bland alla vantar och mössor och dra-på-grejer. Och det gäller att plocka undan alla såna saker, förresten. Men inte idag.

Hoppas på att kunna skriva lite på  Vårskogen  i eftermiddag. Jag har, som nämnts innan, äntligen börjat hitta in i min berättelse. Har gjort en hel del tankearbete när jag jobbat med mitt andra jobb, städandet, vilket har gjort att jag bekantat mig betydligt mer med både karaktärer och intrig. Även den skyldige! Det är bra. För på ett sätt är den personen en plattform varpå hela historien, och en stor del av trovärdigheten vilar. Det är ju h*n som sätter igång hela det händelseförlopp som boken handlar om. Sedan bärs ju inte allt upp av det, jag tror knappt denna person kommer vara med speciellt aktivt förrän i slutet. Det är tvillingsystrarna Agnes och Lina som har huvudrollerna, följda av Olof. Men det är ändå otroligt viktigt att man som läsare s a s köper historien. Och det gör man inte om man inte tror på den skyldige, på dess motiv och handlingar.

Något som fortfarande är mer grumligt är de andra misstänkta. Man måste ha några stycken som är misstänkta, och även det måste förstås gå att tro på. Varför  verkar t ex Frida misstänkt? Jo, det gör hon för att hon var ju i närheten när det  hände. Och sedan säger ju hon vid det tillfället att...Och så har vi den gången när...

Man kan inte göra det för lätt för sig, t ex att alla misstänkta är långa, eftersom den skyldige, som setts en gång på avstånd och bakifrån, är lång. Eller jag tänker att man kan  givetvis göra någon sak lätt, men inte för mycket, för då är risken att läsaren tänker "Äh, där har författaren gjort det lätt för sig, det verkar ändå inte så troligt att alla skulle...(vad det nu är)".

Och börjar läsaren tänka i de banorna, då har h*n gått från att ta del av berättelsen till att analysera just trovärdigheten i den, och det är inte bra. 

Det gäller att vrida och vända på varenda sten i den skog som ens manus består av. Sedan, när man kommit så långt, finns det som tur är testläsare och lektörer som kommer peka på det man missat. Men till dess är det nog länge än...

Däremot är det inte länge till frukost här, det får bli snart. Minstingen som pysslar jämte mig vid köksbordet säger att hon är hungrig. Och nu kom stora tjejen gående med sin mobil, och kommer möjligen säga detsamma. I morse var hon väldigt pigg och fick för sig att gå ut en sväng i trädgården. Olyckligtvis glömde hon att larma av så vi andra vaknade av tjutandet. 06:44GråterBara en av oss somnade sedan om...Men ute; blå himmel och sol. Och lördagsmorgonLer

Ha en riktigt fin helg, glöm inte att stanna upp och andas ibland, och allra största TACK till dig som lästeHjärta

 

 

 

18. apr, 2018

Nu har jag börjat skiva som en man. Alltså, i mitt pågående manus  Vårskogen  är ju en av karaktärerna en man. Olof, Agnes och Linas storebror, och just nu skriver jag ett kapitel om honom. Han har kommit hem innan hans Cecilia har gjort det, men det gör honom ingenting alls, tvärtom. Då hinner han få en stunds matlagning ensam, en paus mellan stressigt jobb och fru. Hur som helst; han lättar på slipsen, jag kan riktigt känna hur jag får större och hårigare armar när jag gör det, och överväger om han ska dricka vin eller inte. Det är en av de där helgerna när mensen ska komma, den Cecilia inte vill ha eftersom de försöker få barn, och det brukar inte bli bra helger. För den kommer ju alltid tyvärr. 

Jaja, vi får väl se om jag lyckas gestalta det motsatta könet väl, men det känns roligt och som sagt nytt, att skriva om honom. Som  honom.

För övrigt händer det inte så mycket nu, även om det på ett sätt gör det. Vardags händer - saker. Konstigt uttryck, ja. Eller inte. Det är höga berg och djupa dalar i familjens känsloregister.

Det är intensivt och svårt och ofta omöjligt att försöka möta fyra barns behov, och utöver det, vad som måste göras. Igår väntade minstingen 1  1/2 timme på att få köra sin oerhört märkliga och komplicerade lek med mig. Hon hade målat säkert femton teckningar där jag skulle välja ett av motiven, lägga min hand på det, blunda...ja, alltihop avslutades med en hemlig, nerskriven siffra. Som jag gissade fel på.

Under tiden hon väntade hade jag legat i ett av de andra barnens rum, nerkrupen i en säng och pratat om Viktiga saker. Yngste sonen och kompis hade spelat alldeles för länge, och när Äldste sonen kom hem undrade han vart maten var. Tur att jag bestämt mig för korv med bröd den dagen, en löjligt lätt middag och omtyckt av nästan alla.

Ute väntar våren på att få bryta fram. Så känns det. Ena dagen är det varmare, med sol och barnen vill ha shorts. Men nästa dag är det KALLT igen och yngste sonen väljer bistert vinterjackan till skolan. 

Men något som garanterat gör dem varmare är att vi ÄNTLIGEN har skaffat en studsmatta. Eller ja, inte ens det, FÅTT en studsmatta faktiskt. De hoppade och hoppade första dagen, yra av glädje. Så den gick tyvärr sönder. Nu ska vi köpa en ny, med skyddsnät och hela köret. Då blir oroliga mamman också nöjdLer Och tänker betala med pengar från  Skuggvinter-kontot. Tjohoo! Ja, på riktigt. För lite pengar tjänar jag på boken i alla fall. 

Ha en fin fortsatt vecka, ta hand om dig och de dina och TACK för att du lästeHjärta

 

15. apr, 2018

Det hände för några år sedan. Vad jag minns efteråt var att det fram till då varit en helt vanlig dag. Och jag minns det för att just sådana dagar då något som ruskar om oss händer, brukar vi ha en tendens att komma ihåg även det som hände före och efter.

Jag och mina två minsta barn åkte till samhället för att uträtta några ärenden. Jag hade parkerat och då vaknade Matilda till. Och hon sträckte yrvaket på sig medan min lille kille hade bråttom, (han har alltid bråttom :) att komma ut ur bilen. 

Jag hade knappt hunnit öppna bildörren innan han for ut. Där ute, där det var vår och solen sken.

- Simon, förmanade jag, vänta på mamma! Stå still, det är många bilar här. Jag fick ut minstingen, höll hennes varma, sömniga kropp i famnen. Jag låste bilen och vi började gå. Men jag kunde inte hålla Simon i handen för jag bar på Matilda. Och eftersom Simon vid det tillfället var en liten kille som det inte riktigt gick att lita på släppte jag ner Matilda. Det är bra, tänkte jag, då vaknar hon till lite. 

Nu hade vi nästan passerat parkeringen, och plöstligt gjorde Simon som han kunde göra då - bara stack iväg. Visserligen inte så många steg framför mig men tillräckligt för att jag skulle känna att det var för långt bort. Och Matilda skrattade till av hans ystra rörelse, kom efter på sina små knubbiga ben så fort hon kunde. Jag gjorde en snabb bedömning, en sådan som vi föräldrar gör många gånger på en dag, ibland utan att knappt reflektera över den;

De var nästan säkra, vi var så gott som framme vid affären. Jag kommer ihåg att jag hörde den där inre rösten som sa; Låt dem vara, du är en sån hönsmamma, och ja, det stämmer, det är jag verkligen och det var på grund av det, samt en irritation över att inte bli lyssnad på, som jag skrek "Simon!"

Han stannnade. Matilda stannade. Och jag sprang de få stegen fram till dem, tog dem i varsin hand.

Då ven en stor bil förbi, i HÖG fart, högst två meter från oss. En tant bakom oss skrek till. Men jag skrek inte. Jag bara stod där, med mina barn, för chockad för att få fram ett ord. 

Jag har fortfarande svårt att tänka på det.

Det går ibland en så tunn linje mellan olycka och lycka, mellan vad som händer och inte, att det nästan gör för ont att umgås med den insikten. Jag vet inte om jag borde tillägga tyvärr här, men jag tillhör den kategorin av människor som tänker på det ändå, lite för ofta för att det ska vara hälsosamt. Men just den dagen var det en välsignelse.

Lyckligtvis har jag något som tar hand om MIG i mitt eget känslokaos. Jag tror. Jag vet inte vad jag ska skriva efter det.

Det låter för enkelt att skriva att jag tror på Gud, för jag tror att det  gudomliga är för stort, för fantastiskt, och för inte greppbart  för att få ett namn, eller för den delen, rymmas i en gud.

Jag tror snarare på en...återigen hittar jag inga bra ord här. 

Men det gudomliga kanske kan jämföras med universum; för oändligt för att kunna mätas, ses i sin helhet, eller förstås. Vi ser nästan ingenting av det, men det vi ändå kan se har vi valt att döpa till t ex Månen och Saturnus . Så gör vi människor för att vi intresserar oss för, och har ett behov av, att försöka begripa oss på vår omvärld.

På liknande sätt har vi gett det osynliga som finns runt oss namn, i form av Buddha, Gud, Allah o s v. Det betyder inte att de inte skulle kunna finnas, bara att de är som stjärnor i en rymd vi aldrig kommer se eller förstå vidden av.

Det är förmodligen inte meningen att vi människor ska fatta allt heller, även om vissa upplever mer än andra.

Själv går jag inte runt och ser eller hör mystiska saker hela tiden, även om jag har haft upplevelser, men jag har valt att kalla det jag kommunicerar med för Änglar.

Och det är just kommunikationen med, och tron på dem, som bär en del av mig. Stora delar faktiskt när allt känns för tungt , men även då jag bara är lite bekymrad, eller glad pratar jag med dem. Ber, vore väl ett bättre ord i sammanhanget. För allt möjligt.

Jag vet inte hur många gånger jag har bett för att jag ska bli utgiven för att ta ett exempel, men mina vanligaste böner handlar om vardagliga saker. Som att barnen ska ha en bra skoldag, att jag ska vara utrustad med tålamod när jag kommer hem eller att vi ska slippa maginfluensan som går. Jag tror inte att det räddar oss från allt av den anledningen att vi inte ska  räddas från allt, även om jag tror att vi hade änglavakt den där soliga dagen på parkeringen.

Jag vet att många inte delar min uppfattning utan avfärdar detta som nonsens, och det är för mig helt oväsentligt. Vi är olika, tror olika, tycker olika, och det får vi naturligtvis göra.

Men jag kan, för att knyta ihop detta inlägg, berätta vad som fick mig att börja tro för fram till nästan trettio var jag ateist. Däremot hade jag ruskiga problem att förlika mig med att döden fanns. Mamma rådde mig en dag att gå till biblioteket och läsa om den, kanske skulle det hjälpa.

Jag gick dit, dyster redan i förväg. Och hittade naturligtvis en hel hög med sorgliga böcker. En hade hittat sin sambo hängande i hallen när hon kom hem, föräldrar hade mist sina barn i bilolyckor och cancer och gud vet allt annat som hänt.

Efter ett tag var jag så tung att jag inte förstod hur jag ens skulle orka fram till ett bord och sjunka ner där med min nyinförskaffade litteratur. Det var då jag såg jag en bok med titeln; Nära döden - upplevelser.

Kan nog behövas lite fantasi och sagor här, tänkte jag, och tog den ur hyllan. Sedan började jag läsa. Och fortsatte. Och lånade mer böcker av den sorten.

Och för mig fanns det efter det två teorier;

1) Det finns massor av människor som i dödens närhet, skadade och många gånger medvetslösa, hittar på / inbillar sig vad deras anhöriga sagt eller gjort, samt kan, då de vaknat upp, berätta vad som hänt på helt andra platser under tiden då de själva varit okontaktbara,  och av en slump SÅ STÄMMER DET!  Tusen och åter tusen människor, för det har verkligen forskats på detta område.

2) Det finns verkligen något osynligt, stort, gudomligt runt oss, och om vi vill / behöver, kan vi få ta del av glimtar av det. 

PHUU, så långt detta blev, Nu är jag helt slut. Och jag vet inte riktigt varför det kändes viktigt att skriva om det just idag, men det gjorde det. 

Om du vill läsa mer finns det bl a en bok som heter "Döden är livsviktig",  skriven av en läkare vid namn Elisabeth Kubler-Ross. Hon är död idag, men det är en av de enklaste och samtidigt vackraste böcker jag läst i ämnet. 

Allra största TACK till dig som läste och ta hand om digHjärta