Blogginlägg

11. feb, 2019

...och ni som läser den förstås Vinkar Blivit lite försummat här sista veckan, varför kan ni läsa om på https://mittmanus.com  

Har nu tagit ett slutgiltigt beslut att lägga ner denna blogg om ett tag, och satsa på den jag länkat till ovan istället, så om ni inte redan har vanan att kika in där, börja gärna göra detHjärta

Idag har jag, barn och svärfar varit på berömda Gekås i Ullared och shoppat loss. Det brukar bli en kostsam historia, så också idag. Alla vill ha så mycket. Utom jag. Jag vill mest komma ut med plånboken i behåll, så att säga. Det är en sanning med viss modifikation, men det är ganska sant, och av överlevnadsskäl brukar jag vara ekonomisk därinne. Kanske är det bra att jag är med även av andra orsaker: Jag är billig i drift. Jag går loss på block och pennor. När andra i familjen fastnar på leksaksavdelningen, smink och hudvård, tekniken eller vid filmerna, smälter jag för block (manus-planering)! och pennor (mer manusplanering)! Och så köpte jag en foundation. Och en lila ögonskugga för 13:95. 

Vad de andra hittade? ...mycket. Men nu är vi hemma igen, nöjda och glada, och från någonstans kom solen och lyste på små bruna snöhögar vid vägkanten. Och det är väl bra antar jag, även om jag helst haft mer snö. Tack till dig som läste, och sköt om dig!

3. feb, 2019

Uppskattad buffé på kvällen

...med äldsta dottern var det i helgen. UNDERBART! Hon hade att göra på dagen, men på kvällen var det dags att checka in. Vägen dit var faktiskt inte helt lätt; jag gillar INTE att köra i främmande städer och är inget vidare på det heller, något min dotter bittert fick erfara igår,

- Nej mamma, du skulle svänga åt andra hållet  och hon, å andra sidan har lite svårt för höger och vänster. Hon höll i gps:en, jag höll i ratten och japp, fel blev det men till sist kom vi fram. Och körde runt samma kvarter typ sex gånger, i hopp om att hitta en parkering. Det ville sig inte. Till slut körde jag bara iväg helt random, och hittade efter lite letande, en stor parkeringsplats. 

Då uppstod nästa problem; Vart låg hotellet nu då? Vi satte in gps;en på att leda oss gående, och herregud, det blev lite jobbigt också, och så packningen, inga fingervantar och minusgrader, men sedan...till sist...Framme!

Till en välkomnande och varm reception, ett mysigt rum och kvällsmat ingick. Vi åt gott av olika sorters sallader, (ett gott utbud även för oss vegetarianer) rostad potatis med sås, nybakat bröd och te. 

Det var inte mycket kvar av dagen efter det, förutom en skön säng, men vid det laget var det precis vad vi ville haLer

Det blev inget läst ur  Mörk labyrint  av Nevada Barr igår (som jag skrev lite om i förra inlägget) men en god natts sömn.

Allra största TACK till dig som läste, hoppas att du också haft en fin helgHjärtaOch ps, jag bloggar även på https://mittmanus.com

29. jan, 2019

På min andra blogg https://mittmanus.com klagar jag idag på att det finns för många böcker med liknande intrig, och då är det inte helt oväntat kriminalromaner jag syftar på. Ni vet, det börjar med ett mord och så kommer polisen...Något som funkar uppenbarligen, men när man läst en del av det (som jag;) ack, så tröttsamt! 

Här kommer några annorlunda tips för dig som vill ha spänning utan  poliser på var och varannan sida:

Samhällets fiende av Katarina Persson. Den handlar om journalisten och bloggaren Lia Bergfalk. Uppskattad, till hon publicerar ett inlägg som väcker starka känslor, och gör henne till en av Sveriges mest hatade personer på sociala medier. Baksidestexten fångade mig direkt, och så gjorde även boken! Den ges ut på förlaget DareMe Publishing som Katarina äger tillsammans med Eva-Lisa Dezmin.

Av Eva-Lisa har jag haft nöjet att hinna läsa två böcker ur hennes Lex Limbo-serie, varav ni ser den första på bilden. Den skildrar bl. a Olivia, singel och i en ekonomisk knipa som träffar Jesse, en man med ett minst sagt tvivelaktig karriär. Och oj, vad det drar iväg...

För tillfället är jag djupt inne i  Mörk labyrint  av Nevada Barr, med betoning på djupt och mörkt. Vildmarksrangern Anna Pigeon, som jag följt även i  Vargavinter,  kallas denna gång ner i underjorden, för att vara med i räddningsoperationen av sin vän och tillika grottkryparen Frieda, som fallit och skadat sig illa. När hon och Friedas kollegor äntligen når fram till henne, viskar Frieda i Annas öra: Det var ingen olycka... Sedan blir hon åter medvetslös.

Nevada Barr skriver så att det verkligen känns som om man är djupt under jord, istället för i den sköna säng jag befinner mig i när jag läser om kvällarna. Visserligen är vårt hus omgivet av ett tjockt lager snö nu, men inte begravt under det. Än. Mer snö väntas tydligen..?

TACK till dig som läste Hjärtaoch ta det lugnt på gatorna och i trafiken. Har du något lästips och / eller vill kommentera går det bra om du klickar på inlägget och scrollar neråt Vinkar

 

20. jan, 2019

Här kommer ett kapitel ur manuset Vårskogen  som jag skriver på just nu. Om du vill läsa baksidestexten till den är det bara att gå in på min andra blogg  https://mittmanus.com

Ha en fin söndag, eller start på veckan beroende på när du tittar in Ler

Samt ett stort och varmt tack för att du gör det)Hjärta

 

Bara några timmars jobb, sedan fick det vara nog. Olof hade bestämt sig för det redan när han gått hemifrån på förmiddagen och för en gångs skull lyckats hålla fast vid det. Kanske var det av den anledningen som känslan av lördag infann sig extra starkt. Innehållet i påsarna han nu ställde ner på trapphusets blanka golv för att kunna låsa upp hjälpte förstås också till. En fin bit kött från Saluhallen och ett vin som skulle passa perfekt till.

Cecilia var inte hemma ännu, hon var på ett av sina yoga-pass, men det gjorde ingenting, då skulle han hinna börja i lugn och ro. Det var något meditativt över matlagning, särskilt när det gavs utrymme för tankar.

Olof hängde upp sin svarta rock, en aning fuktig av regnet och ställde de svarta skorna, nyss putsade, prydligt på skostället. Både han och Cecilia avskydde oordning.

Sedan gick han in i deras vackra lägenhet, eller om estetisk möjligtvis var ett ännu bättre ord för den.

Väldigt mycket vitt, rymd och högt i tak i deras fyrarummare. De hade köpt den och flyttat in i den tillsammans men det var Cecilia som inrett den. Om han skulle vara helt ärlig var det hon som hade valt ut den också. Han hade tyckt att den var för stor och dyr, men hon hade tyckt att den var perfekt.

– Det är vårt hem, älskling, hade hon sagt med ögon som glittrade. Vi kan bilda familj här utan att tänka på att flytta.

Hon hade stått i ett av de mindre sovrummen, det som fortfarande inte användes. De hade ställt in en säng, ett nattduksbord och en byrå där och döpt det till gästrummet. Ännu hade ingen sovit där fast de flyttat in för över två år sedan. Inte heller hade de fått anledning att göra om det till barnrum. Där sjönk Olofs optimism drastiskt. Det hände samtidigt som han tittade in i nästa lilla rum, arbetsrummet. Det kändes inte lika tomt som det förra men inte speciellt fullt av liv heller. Åtminstone inte det liv han ville ha hemma.

Han tog in synen utan att egentligen se den; skrivbordet i mörkt trä, utan tvivel maskulint, den ergonomiska svarta kontorsstolen till, tjock matta i persiskt mönster på golvet vilket var en inflyttningspresent från en av Cecilias släktingar som inte passade någon annanstans. Gardinlängderna gick i beige, samma som fönsterlampans skärm.

Ute började det redan bli mörkt trots att klockan inte ens var fyra. För hemtrevnadens skull borde han tända lampan, det skulle Cecilia gjort.

Var det nu hon skulle ha mens förresten?

I så fall skulle det inte bli någon bra helg. Han visste precis hur hon skulle vara, hur hon skulle pendla mellan att vara lättretlig och spänd. Och så ibland, en antydan till förhoppning, inte mer nuförtiden. Det hände att hennes mens var sen men den kom alltid.

Han suckade medan han gick in i köket och tände belysningen. Här var ytan rejält tilltagen.

Ena långväggen togs upp av diskbänk, skåp och vitvaror. Vitt även det, men kaklet var åtminstone mosaikmönstrat i olika grå nyanser med svarta inslag. En köksö där även gasspisen, det enda som var Olofs aktiva val, tronade i kökets ena hälft. I den andra, den som vette ut mot fönstren, stod köksbordet som matchade köksöns träslag i ek.

 Båda tyckte, när de inte jobbade, om att spendera mycket tid hemma och det var tveklöst här, och i det angränsande vardagsrummet de höll till mest. Men när han nu betraktade det rena köket, Cecilia gick aldrig hemifrån utan att se till att det var fläckfritt, kunde han konstatera att lusten att göra en god middag var borta.Det var denna helg hon skulle ha mens.

Han ställde upp påsarna på köksön, strök över det behagligt sträva träet. Flaskan, borde han korka upp den? Hon skulle inte dricka i dag ändå. Skulle hon ta illa upp om han gjorde det? Det slog Olof som det gjort många gånger förut när han stod med vinflaskan i handen att han inte visste.

Trots sex år med henne visste han inte. Tvärtom, hon var många gånger en gåta för honom. Var det verkligen normalt i en relation? Han visste inte, hade inte mycket att jämföra med. Hade bara haft två förhållanden innan henne, varav det ena aldrig hunnit bli seriöst.

Som det var nu kunde han se två möjliga scenarion; han skulle inte dricka, vara nervös för att säga något fel och antagligen göra det. Eller så skulle han ta sig ett glas eller två, precis lagom för att slappna av och säga något fel. Eller inte. Ibland hade hans mer avslappnade attityd en lugnande inverkan på henne.

Det fick honom att bestämma sig. Han drog ut översta lådan där korkskruven fanns och började korka upp flaskan. Han behövde i alla fall vin. Men ännu var det för tidigt, det skulle få lufta ett tag. En kopp kaffe fick det bli istället, innan han började laga mat.

Han gick bort till kaffebryggaren, unnade sig det extra mått han lät bli när även Cecilia  ville ha. Medan det började puttra från den satte han in köttet i kylen, konstaterade att det varit bra om det funnits mer grönsallad, av det åt hon alltid mycket, men att det åtminstone inte saknades. Sedan tog han en vit mugg ur ett av skåpen, hällde upp kaffet och gick in i vardagsrummet. Sjönk ner i den ljusa skinnsoffan utan att tända någonstans. Det värkte i nacke och axlar av allt sittande framför datorn.

Vilken tung vecka det hade varit.

Att klättra på karriärstegen visade sig ha ett högre pris än han anat.

Knappt en dag utan extra jobb och det var ingen som tackade honom för det, åtminstone inte rakt ut. Ledningen med Lennart i spetsen viftade med sin morot långt där borta. Trodde han. Han hade inget bevis, mer antydningar, en del ganska tydligt formulerade visserligen, men inte mer än så.

Den plötsliga smällen från hallen fick honom att hoppa till, trots att ljudet egentligen var välbekant, brevinkastet som öppnades och stängdes. Han svor högt, det var nära att han spillt kaffe på sig, men det hade klarat sig. All denna förbannade reklam.

Ändå reste han på sig och gick mot hallen, Cecilia skulle inte tycka om att den låg kvar när hon kom hem. Även om det faktiskt inte var en färgglad hög som det brukade vara utan endast ett vitt kuvert. Och det var inte reklam.

Kuvertet låg med baksidan uppåt, han vände på det. Helt tomt. Inget namn, frimärke eller stämpel på det. Det var lätt att öppna, det var inte igenklistrat, bara förseglat.  Och det var något med det som fick Olof att känna hur hans trötta muskler spände sig, som han var på väg in i en strid.

Pappret var vikt en gång på mitten och meddelandet skrivet med urklippta tryckbokstäver.

”Du har en skuld att betala. För något ont som du gjort”.

Märkligt nog, eller inte, blev han först arg. Vad var det här för SKIT? Ett dumt skämt?

Sedan lade han märke till att handen som höll i brevet darrade. Då blev han ännu argare. Kände bröstkorgen höjas och sänkas under den trånga skjortan. Vem fan hade haft fräckheten att komma med detta?

Någon som precis varit där, slog det honom. Han fick på sig skorna, var på väg ut när han kom att tänka på nycklarna. Fan! Han kände i rocken, men de var naturligtvis inte där, han lämnade dem aldrig där. Han stormade in i köket, de låg på köksön bredvid den öppna vinflaskan. På väg ut noterade han att skorna lämnat svaga men synliga spår i deras perfekta hem. Samt att det lät mer än han avsett när han stängde dörren bakom sig och skyndade neråt, utåt.

 Vad hade han tänkt? Att den skyldige snällt skulle utanför och vänta? Den lätta dimma som han anat när han var på väg hem hade tilltagit med mörkrets inträde. Gjorde i och för sig allt vackrare än det var, där det svepte staden i dunkla konturer, men hindrade mest av allt en klar sikt. Det största problemet utgjordes ändå av att han och Cecilia bodde på Vasagatan. Mitt i Göteborg. Folk passerade i alla riktningar hela tiden, liksom trafiken. Den som lämnat brevet kunde i lugn och ro stå och iaktta honom någonstans just nu, utan att vara rädd för att bli upptäckt. 

”Du har en skuld att betala. För något ont som du gjort.”

Från ingenstans kom en lätt vindpust. Olof kände kylan tränga igenom den tunna skjortan.

Vad fan hade han gjort?

15. jan, 2019

Inget ont som inte har något gott med sig! Innan jag blev utmattad läste jag...knappt. Jag hade oftast en bok på nattduksbordet men de tillfällen jag verkligen öppnade den var som stulna ögonblick; ljuva och alltför korta.

Men nu har jag ju äntligen förstått att man måste få koppla av för att orka. Så nu unnar jag mig att njuta av böcker igen, lägger mig tidigare för att inte ögonen ska falla ihop direkt. UnderbartHjärtaLivskvalité!

Böckerna ni ser på bilden lånade jag igår. Nevada Barr skriver otroligt bra om äventyr i vildmarken med en mörk twist, jag har tidigare läst Vargavinter och Stum rädsla av henne, och Utvald som jag började på igår kväll har jag varit sugen på sedan Bokmässan i höstas. Verkar lovande, än så länge.

Här hemma är det tyst, barnen är i skolan med undantag för en sjukling som fortfarande sover. Golven är ännu för kalla, måste höja värmen och ute är det frost. Snön lyser dock med sin frånvaro. Men det gör inte skriv-lusten. En stund med Vårskogen hinner jag nog innan min sjuke son vaknar. Allra största TACK till dig som lästeHjärtaoch ta hand om dig!  Och du, jag bloggar även på https://mittmanus.com