Blogginlägg

21. apr, 2018

Plötsligt har det blivit vår. På riktigt! När jag hämtade minstingen på fritids igår slog det mig att jag glömt något på Apoteket; solskydd. Och alla utom minstingen (nästan) hade keps. Men vi har ju keps hemma, det gäller att hitta den bara bland alla vantar och mössor och dra-på-grejer. Och det gäller att plocka undan alla såna saker, förresten. Men inte idag.

Hoppas på att kunna skriva lite på  Vårskogen  i eftermiddag. Jag har, som nämnts innan, äntligen börjat hitta in i min berättelse. Har gjort en hel del tankearbete när jag jobbat med mitt andra jobb, städandet, vilket har gjort att jag bekantat mig betydligt mer med både karaktärer och intrig. Även den skyldige! Det är bra. För på ett sätt är den personen en plattform varpå hela historien, och en stor del av trovärdigheten vilar. Det är ju h*n som sätter igång hela det händelseförlopp som boken handlar om. Sedan bärs ju inte allt upp av det, jag tror knappt denna person kommer vara med speciellt aktivt förrän i slutet. Det är tvillingsystrarna Agnes och Lina som har huvudrollerna, följda av Olof. Men det är ändå otroligt viktigt att man som läsare s a s köper historien. Och det gör man inte om man inte tror på den skyldige, på dess motiv och handlingar.

Något som fortfarande är mer grumligt är de andra misstänkta. Man måste ha några stycken som är misstänkta, och även det måste förstås gå att tro på. Varför  verkar t ex Frida misstänkt? Jo, det gör hon för att hon var ju i närheten när det  hände. Och sedan säger ju hon vid det tillfället att...Och så har vi den gången när...

Man kan inte göra det för lätt för sig, t ex att alla misstänkta är långa, eftersom den skyldige, som setts en gång på avstånd och bakifrån, är lång. Eller jag tänker att man kan  givetvis göra någon sak lätt, men inte för mycket, för då är risken att läsaren tänker "Äh, där har författaren gjort det lätt för sig, det verkar ändå inte så troligt att alla skulle...(vad det nu är)".

Och börjar läsaren tänka i de banorna, då har h*n gått från att ta del av berättelsen till att analysera just trovärdigheten i den, och det är inte bra. 

Det gäller att vrida och vända på varenda sten i den skog som ens manus består av. Sedan, när man kommit så långt, finns det som tur är testläsare och lektörer som kommer peka på det man missat. Men till dess är det nog länge än...

Däremot är det inte länge till frukost här, det får bli snart. Minstingen som pysslar jämte mig vid köksbordet säger att hon är hungrig. Och nu kom stora tjejen gående med sin mobil, och kommer möjligen säga detsamma. I morse var hon väldigt pigg och fick för sig att gå ut en sväng i trädgården. Olyckligtvis glömde hon att larma av så vi andra vaknade av tjutandet. 06:44GråterBara en av oss somnade sedan om...Men ute; blå himmel och sol. Och lördagsmorgonLer

Ha en riktigt fin helg, glöm inte att stanna upp och andas ibland, och allra största TACK till dig som lästeHjärta

 

 

 

18. apr, 2018

Nu har jag börjat skiva som en man. Alltså, i mitt pågående manus  Vårskogen  är ju en av karaktärerna en man. Olof, Agnes och Linas storebror, och just nu skriver jag ett kapitel om honom. Han har kommit hem innan hans Cecilia har gjort det, men det gör honom ingenting alls, tvärtom. Då hinner han få en stunds matlagning ensam, en paus mellan stressigt jobb och fru. Hur som helst; han lättar på slipsen, jag kan riktigt känna hur jag får större och hårigare armar när jag gör det, och överväger om han ska dricka vin eller inte. Det är en av de där helgerna när mensen ska komma, den Cecilia inte vill ha eftersom de försöker få barn, och det brukar inte bli bra helger. För den kommer ju alltid tyvärr. 

Jaja, vi får väl se om jag lyckas gestalta det motsatta könet väl, men det känns roligt och som sagt nytt, att skriva om honom. Som  honom.

För övrigt händer det inte så mycket nu, även om det på ett sätt gör det. Vardags händer - saker. Konstigt uttryck, ja. Eller inte. Det är höga berg och djupa dalar i familjens känsloregister.

Det är intensivt och svårt och ofta omöjligt att försöka möta fyra barns behov, och utöver det, vad som måste göras. Igår väntade minstingen 1  1/2 timme på att få köra sin oerhört märkliga och komplicerade lek med mig. Hon hade målat säkert femton teckningar där jag skulle välja ett av motiven, lägga min hand på det, blunda...ja, alltihop avslutades med en hemlig, nerskriven siffra. Som jag gissade fel på.

Under tiden hon väntade hade jag legat i ett av de andra barnens rum, nerkrupen i en säng och pratat om Viktiga saker. Yngste sonen och kompis hade spelat alldeles för länge, och när Äldste sonen kom hem undrade han vart maten var. Tur att jag bestämt mig för korv med bröd den dagen, en löjligt lätt middag och omtyckt av nästan alla.

Ute väntar våren på att få bryta fram. Så känns det. Ena dagen är det varmare, med sol och barnen vill ha shorts. Men nästa dag är det KALLT igen och yngste sonen väljer bistert vinterjackan till skolan. 

Men något som garanterat gör dem varmare är att vi ÄNTLIGEN har skaffat en studsmatta. Eller ja, inte ens det, FÅTT en studsmatta faktiskt. De hoppade och hoppade första dagen, yra av glädje. Så den gick tyvärr sönder. Nu ska vi köpa en ny, med skyddsnät och hela köret. Då blir oroliga mamman också nöjdLer Och tänker betala med pengar från  Skuggvinter-kontot. Tjohoo! Ja, på riktigt. För lite pengar tjänar jag på boken i alla fall. 

Ha en fin fortsatt vecka, ta hand om dig och de dina och TACK för att du lästeHjärta

 

15. apr, 2018

Det hände för några år sedan. Vad jag minns efteråt var att det fram till då varit en helt vanlig dag. Och jag minns det för att just sådana dagar då något som ruskar om oss händer, brukar vi ha en tendens att komma ihåg även det som hände före och efter.

Jag och mina två minsta barn åkte till samhället för att uträtta några ärenden. Jag hade parkerat och då vaknade Matilda till. Och hon sträckte yrvaket på sig medan min lille kille hade bråttom, (han har alltid bråttom :) att komma ut ur bilen. 

Jag hade knappt hunnit öppna bildörren innan han for ut. Där ute, där det var vår och solen sken.

- Simon, förmanade jag, vänta på mamma! Stå still, det är många bilar här. Jag fick ut minstingen, höll hennes varma, sömniga kropp i famnen. Jag låste bilen och vi började gå. Men jag kunde inte hålla Simon i handen för jag bar på Matilda. Och eftersom Simon vid det tillfället var en liten kille som det inte riktigt gick att lita på släppte jag ner Matilda. Det är bra, tänkte jag, då vaknar hon till lite. 

Nu hade vi nästan passerat parkeringen, och plöstligt gjorde Simon som han kunde göra då - bara stack iväg. Visserligen inte så många steg framför mig men tillräckligt för att jag skulle känna att det var för långt bort. Och Matilda skrattade till av hans ystra rörelse, kom efter på sina små knubbiga ben så fort hon kunde. Jag gjorde en snabb bedömning, en sådan som vi föräldrar gör många gånger på en dag, ibland utan att knappt reflektera över den;

De var nästan säkra, vi var så gott som framme vid affären. Jag kommer ihåg att jag hörde den där inre rösten som sa; Låt dem vara, du är en sån hönsmamma, och ja, det stämmer, det är jag verkligen och det var på grund av det, samt en irritation över att inte bli lyssnad på, som jag skrek "Simon!"

Han stannnade. Matilda stannade. Och jag sprang de få stegen fram till dem, tog dem i varsin hand.

Då ven en stor bil förbi, i HÖG fart, högst två meter från oss. En tant bakom oss skrek till. Men jag skrek inte. Jag bara stod där, med mina barn, för chockad för att få fram ett ord. 

Jag har fortfarande svårt att tänka på det.

Det går ibland en så tunn linje mellan olycka och lycka, mellan vad som händer och inte, att det nästan gör för ont att umgås med den insikten. Jag vet inte om jag borde tillägga tyvärr här, men jag tillhör den kategorin av människor som tänker på det ändå, lite för ofta för att det ska vara hälsosamt. Men just den dagen var det en välsignelse.

Lyckligtvis har jag något som tar hand om MIG i mitt eget känslokaos. Jag tror. Jag vet inte vad jag ska skriva efter det.

Det låter för enkelt att skriva att jag tror på Gud, för jag tror att det  gudomliga är för stort, för fantastiskt, och för inte greppbart  för att få ett namn, eller för den delen, rymmas i en gud.

Jag tror snarare på en...återigen hittar jag inga bra ord här. 

Men det gudomliga kanske kan jämföras med universum; för oändligt för att kunna mätas, ses i sin helhet, eller förstås. Vi ser nästan ingenting av det, men det vi ändå kan se har vi valt att döpa till t ex Månen och Saturnus . Så gör vi människor för att vi intresserar oss för, och har ett behov av, att försöka begripa oss på vår omvärld.

På liknande sätt har vi gett det osynliga som finns runt oss namn, i form av Buddha, Gud, Allah o s v. Det betyder inte att de inte skulle kunna finnas, bara att de är som stjärnor i en rymd vi aldrig kommer se eller förstå vidden av.

Det är förmodligen inte meningen att vi människor ska fatta allt heller, även om vissa upplever mer än andra.

Själv går jag inte runt och ser eller hör mystiska saker hela tiden, även om jag har haft upplevelser, men jag har valt att kalla det jag kommunicerar med för Änglar.

Och det är just kommunikationen med, och tron på dem, som bär en del av mig. Stora delar faktiskt när allt känns för tungt , men även då jag bara är lite bekymrad, eller glad pratar jag med dem. Ber, vore väl ett bättre ord i sammanhanget. För allt möjligt.

Jag vet inte hur många gånger jag har bett för att jag ska bli utgiven för att ta ett exempel, men mina vanligaste böner handlar om vardagliga saker. Som att barnen ska ha en bra skoldag, att jag ska vara utrustad med tålamod när jag kommer hem eller att vi ska slippa maginfluensan som går. Jag tror inte att det räddar oss från allt av den anledningen att vi inte ska  räddas från allt, även om jag tror att vi hade änglavakt den där soliga dagen på parkeringen.

Jag vet att många inte delar min uppfattning utan avfärdar detta som nonsens, och det är för mig helt oväsentligt. Vi är olika, tror olika, tycker olika, och det får vi naturligtvis göra.

Men jag kan, för att knyta ihop detta inlägg, berätta vad som fick mig att börja tro för fram till nästan trettio var jag ateist. Däremot hade jag ruskiga problem att förlika mig med att döden fanns. Mamma rådde mig en dag att gå till biblioteket och läsa om den, kanske skulle det hjälpa.

Jag gick dit, dyster redan i förväg. Och hittade naturligtvis en hel hög med sorgliga böcker. En hade hittat sin sambo hängande i hallen när hon kom hem, föräldrar hade mist sina barn i bilolyckor och cancer och gud vet allt annat som hänt.

Efter ett tag var jag så tung att jag inte förstod hur jag ens skulle orka fram till ett bord och sjunka ner där med min nyinförskaffade litteratur. Det var då jag såg jag en bok med titeln; Nära döden - upplevelser.

Kan nog behövas lite fantasi och sagor här, tänkte jag, och tog den ur hyllan. Sedan började jag läsa. Och fortsatte. Och lånade mer böcker av den sorten.

Och för mig fanns det efter det två teorier;

1) Det finns massor av människor som i dödens närhet, skadade och många gånger medvetslösa, hittar på / inbillar sig vad deras anhöriga sagt eller gjort, samt kan, då de vaknat upp, berätta vad som hänt på helt andra platser under tiden då de själva varit okontaktbara,  och av en slump SÅ STÄMMER DET!  Tusen och åter tusen människor, för det har verkligen forskats på detta område.

2) Det finns verkligen något osynligt, stort, gudomligt runt oss, och om vi vill / behöver, kan vi få ta del av glimtar av det. 

PHUU, så långt detta blev, Nu är jag helt slut. Och jag vet inte riktigt varför det kändes viktigt att skriva om det just idag, men det gjorde det. 

Om du vill läsa mer finns det bl a en bok som heter "Döden är livsviktig",  skriven av en läkare vid namn Elisabeth Kubler-Ross. Hon är död idag, men det är en av de enklaste och samtidigt vackraste böcker jag läst i ämnet. 

Allra största TACK till dig som läste och ta hand om digHjärta

 

 

13. apr, 2018

Arbete med utrymme för manus-tankar

Det händer att jag verkligen undrar vad jag håller på med. Till och med varför jag gett ut  Skuggvinter.  Och varför jag kämpar så hårt med att  sälja den.

Men annars är det väl ingen mening? kanske ni tänker med all rätt. 

Nä, visst. Men ändå. På ett sätt, nej, på många tycker jag att det är fantastiskt. Att både människor jag känner och inte har läst boken. Har vandrat med Alice genom den, befunnit sig både hemma hos henne och hos Sebastian, ja, vad sjutton, helt otroligt! Jag befann mig i en bubbla när jag läste den,  var det en som skrev häromdagen.

TACKHjärta En annan sa att hon hört mycket gott om den när hon fick den, hon vann den i en utlottning på Facebook för ett tag sedan, och jag hade glömt det till jag fick syn på henne på lekplatsen i byn igår.

Jag fattar det inte riktigt. Det är STORT! Och det är väl just där den berömda skon klämmer; ibland känns det för stort.

Ingen skulle med bästa vilja i världen kunna kalla mig för en känd författare men jag är i alla fall mer offentlig än jag var innan och det räcker för att jag ska tycka att det är läskigt. Det finns nog bannemej stunder när jag skulle trycka på delete om jag kunde så att Skuggvinter  inte fanns på nätet längre. Eller någon annanstans heller, för den delen. 

Jag har börjat få förfrågningar om jag vill göra reklam för produkter och tjänster. Men jag har inte den sortens blogg. Det skulle se jätteskumt ut om jag plötsligt smög in vitsord angående hörlurar eller olika fördelar med att handla på nätet. Och mina närmaste skulle skratta ihjäl sig för det jag skulle skriva goda ord om är så inte jag.

Fast vinningen hade behövts, vilken som helst liten vinning faktiskt. Pengarna för Skuggvinter  har INTE börjat trilla in i någon större omfattning, (möjligtvis en ynka blygsam vinst, men den märks knappt i den allmänna konkursen).

För att knyta ihop detta spretiga, motsägelsefulla inlägg och verkligen visa hur kluven jag är;

Det pågår ännu en utlottning av gratis ex på min sida med det oförutsägbara namnet Skuggvinter.Gå in och GILLA&DELA så är du med. Klicka på länken här för att komma dit : facebook.com/skuggvinter

Om du vill. Vad du än gör så hopas jag att du får en fin början på helgen för det kan man väl säga idag när det är fredag?Cool Och att du får njuta av lite sol. Tack för att du lästeHjärtaKanske kommer det ett inlägg med utförligare beskrivningar av mina ....(hittar inget bra ord här, suck)... tankar en annan gång. Nu ska jag till jobbet, städa och umgås med karaktärer som är lika knäppa som jag. Och DET ska i alla fall bli en ren njutningVinkar

 

 

 

11. apr, 2018

Blir mer och mer bekant med mitt nya manus. Intrigen har jag ju haft klar för mig ett tag, men nu träder även karaktärerna fram. Hur de är, och varför, vad som driver dem. Inga kompletta hela personer än, det finns fortfarande mycket oklart men det går framåt. När jag få reda på mer om dem och hur de regarar på varandra, fylls även berättelsen i, får klara konturer och kommer förhoppningsvis bli trovärdig. 

Jag skickade Skuggvinter  till en bokblogg som heter Bokföring enligt Monika för ett tag sedan och hon har inte recenserat den än men hon skrev så här på en av sina listor: 

Månadens otäckaste; Trots tre lästa skräckhistorier så blir Skuggvinter den otäckaste. Just för att den faktiskt skulle kunna vara sann. 

Tack! Det är ju den känslan man vill åt. Och det låter sig inte, med min ringa erfarenhet av författande, göras i en handvändning. Istället behöver det tid. Tid att tänka som sagt, att vrida och vända på karaktärerna till exempel, och deras val och handlingar så att de stämmer överens. 

Men skulle hon verkligen göra så? Ja, det skulle hon faktiskt med tanke på att hon blivit sårad...Och då kommer han att...Och det är bra för då verkar det misstänkt...Ibland får jag värka fram ideér, gå och ruva på dem, men ju längre jag kommer, desto mer levande blir alltihop, och då kommer mycket av sig självt. Inte bara när jag går med skrivblocket på jobbet och funderar, utan ...plötsligt! Som när jag sitter i bilen, med hög musik. Kan nästa otäcka sak som ska hända bara dyka upp. Eller en mening. Ni som skriver själva, känns det igen? Även om alla processer naturligtvis ser olika ut.

Och nu är det dags för just ovanstående ser jag på klockan. En ny dag. Köra till jobbet, lunchlådan och skrivblocket är packad i ryggsäcken. Och vädret är ÄNTLIGEN som det ska vara  i aprilLer

Ha en riktigt fin vecka, allra största TACK för att du läste och hoppas att du får njuta av vindar som inte är iskalla längre och solHjärta