Blogginlägg

18. jan, 2018

Nu har jag bloggat i snart två år och det har, liksom mycket annat man gör en längre tid, blivit en vana och ett behov. Något annat jag vant mig vid, även om jag var seg i starten, är att följa andras bloggar. Det är ett väldigt begränsat antal men jag är ganska säker på att ni vet vilka ni är.

Och med tiden har ni börjat kännas som mina vänner därute i den stora och osynliga världen. Lite som att komma hem när jag landar i era inlägg. Det händer ganska ofta att jag tänker på er när jag gör något helt annat. Och har ni inte gjort inlägg på ett tag så undrar jag hur det är med er. 

Av de av er som gett ut böcker har jag läst er allihop, åtminstone en av era böcker. Och ni har allihop läst Skuggvinter. Och tyckt om den.Det tycker jag är fantastiskt och det betyder så mycket för mig. Men inte bara det. Flera av er har recenserat den! TACKHjärta Och en av er, Helena Andreásson, testläste den i somras.

Tur för mig! Kort och koncist; Jag hade dagen innan jag fick hennes utlåtande läst igenom  Skuggvinter  själv. Jag hade inte gjort det på ett tag och kanske därför såg jag det med klarare ögon än vanligt. Och jag började må dåligt där jag satt... Gäspa och svettas om vartannat.

Det var för långt och för omständigt och...FAN! rent ut sagt. Det här eländet kan jag inte ge ut, tänkte jag. 

Dagen efter kom det, som ett brev på posten. Löpande kommentarer genom hela mitt manus som då var 100 sidor längre än det är nu (stackars Helena)!  Ett utförligt utlåtande på slutet. Jag läste. Och svettades ännu mer. Och rodnade. Och blev glad, om vart annat.

Hård men konstruktiv kritik. Eftersom jag läst dagen innan och själv tyckt att det var bl a för långt hade jag inte svårt att ta till mig det, tvärtom. Lite värre var det hon tyckte om mina karaktärer. Men det fick mig också att inse något viktigt; Jag hade levt med Alice, Sebastian och Markus så länge, jag kunde dem utan och innan. Så var det naturligtvis inte för Helena som kom utifrån med nyktra ögon. 

Hennes kritik fick mig att förstå vad jag skulle göra för att få läsaren att förstå dem och deras motiv bättre. Jag tonade ner vissa drag hos dem, förstärkte andra, tog bort en del scener, lade till dialoger som inte funnits innan o s v.

Med facit i hand tycks jag ha lyckats rätta till mina brister ganska bra. Men det är mycket tack vare dig, Helena! Allra största TACK HjärtaKommer alltid att vara tacksam.

En blogg jag nyligen börjat följa är en blivande författares, Maria Wälsäter. Hon kommer debutera i vår på Ebes förlag med Avien, den första delen i en fantasytriologi som passar en läsare från tonåren. Och uppåt förstås!

Maria beskriver själv Avien (kika gärna in på hennes blogg) som ett kärleksbarn mellan den klassiska och den moderna fantasyn, samtidigt som den bryter ny mark.

Vacker och målande beskrivning och jag tvivlar inte på att boken kommer vara likadan. (Och kanske något för dig Helena?) Två förlag nappade på den, Maria fick välja! Jag återkommer till Avien när den kommer ut.

Avslutningsvis; det är så kul att följa er! En av er har dessutom startat en firma med namnet H;berg text (kika gärna in här med) som hjälper oss som skriver att få fason på våra manus. Jag kommer, om jag har pengarna och hon tid för mig, att använda mig av henne när  Vårskogen kommit så långt. För jag vet att hon är oerhört professionell och har lång erfarenhet av att jobba med text.

Apropå Vårskogen. När barnen gått till skolan, då ska jag skriva på den. HurraGalenSå kul att ha kommit igång igen!

Men nu...barnen sover. Och jag har bara nattlinne på mig och ingen frukost framme.

Ha en fin dag! Och tack för att ni finns, alla ni som besöker min blogg!  Och ni andra givetvis, som inte läser, men som finns i mitt livHjärtaNi vet också vilka ni är Vinkar

 

 

17. jan, 2018

Visst övergår vissa dagar i något annat utan att man alltid kan säga varför? I går var en sådan dag. Jag gick på jobbet och allt var så tråkigt att jag kunde gråta åt det. Jag är en känslomänniska så när det är tråkigt är allt så himla TRIST och urbota meningslöst att man kan spy på eländet. Just i går hittade jag ett lämpligt namn på det där jag släpade mig fram, stödd på min städvagn; Tisdags-tristessen. Inget blev bättre av att snön som fallit under natten höll på att regna bort om man kollade ut genom de stora, oputsade fönstren på fabriken. 

Men så hände något när jag åkte hem. Kanske var det bara just det, att jag var på väg hem. Och någonstans blev regnet till stora snöflingor istället. Sedan, när jag hämtade minstingen, berättade hon att hon och lilla kompisen rett ut en sak. Allt var bra mellan dem igen, de hade lekt affär och haft roligtHjärta

Jag lyssnade på ljuden i mitt kök; minstingen som pratade medan hon tränade bokstäver, kaffebryggaren som puttrade, och utanför föll mörkret. Och snön. Och plötsligt kändes allt så mysigt...

Jag diskade undan och hann med mer än jag trodde hemma. För en gångs skull känns det som om vi är i fas med städningen. Dessutom hannn jag och minstingen gå en mystisk mörkerpromenad (det är vad jag säger för att få det att låta mer spännande) där vi kastade stora snöbollar på varandra. Och det är tur att det är fint hemma, för i dag hoppas jag att jag kan skriva på  Vårskogen igen.

Ser så fram emot att grotta ner mig i en ny historia och nya karkatärer. Som Lina, som har barn precis som jag. Och Agnes, som bor ensam i Göteborg. Det har jag också gjort.  Gräv där du står!  ett vanligt och bra författartips. Och addera gärna lite spänning på det. Vinkar

Hjälp, måste springa nu! Dags att väcka barnen. Och se vad denna dag för med sig. TACK till dig som lästeHjärtaSköt om dig! 

 

 

 

14. jan, 2018

Apropå inget egentligen men det här är jag och min käre make på nyårsaftonHjärta(Och granen som inte barrade så förfärligt just då...)

Det här blir ett i raden av alla korta inlägg jag skriver ibland, när tiden inte riktigt räcker till. Och det här känns både rätt och fel. Förklaring; Jag brukar oftast sitta vid köksbordet tidigt på morgonen och skriva blogg. Men det gick inte i morse, eftersom laptopen av någon anledning var stendöd. (Och nej, den var inte urladdad).

Med anledning av det skriver jag istället detta i min heliga skrivskrubb där jag BARA brukar skriva böcker. Så just det känns faktiskt lite fel. 

Men det som är så himla rätt är att jag har börjat skriva på mitt nya manus Vårskogen. Den är ju redan påbörjad, idén föddes för flera år sedan och de första femtio sidorna är skrivna. Synopsis och karaktärer har jag funderat på när jag gått runt med städvagnen på jobbet och även om det inte är fullkomligt än har jag i alla fall kommit en bra bit på vägen. 

Så, mina vänner, jag måste börja skriva på den snart. Det känns hisnande och fantastiskt att jag äntligen ska ge mig i kast med ett manus på allvar, något som inte är Skuggvinter. Men jag har inte så mycket tid, två och en halv timme, sedan ska maken till jobbet och jag ska avsluta den städning jag påbörjat på förmiddagen. Samt längta efter snö. Och efter att fortsätta på Emelie Schepps  Prio ett  som jag håller på med nu. (Fast det blir sent i kväll).

En kort presentation av Vårskogen;

Främst handlar den om tvillingssystrarna Agnes, en deppig singel och lokalvårdare i Göteborg och Lina, en uttråkad småbarnsmamma på landet. Men den skildrar även deras storebror Olofs liv, han som klättrar uppåt i karriären samtidigt som han försöker göra sin Cecilia gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld som någon av dem han älskar ska få betala. Sakta går det upp för Olof att någon vill honom riktigt illa.

Men varför? Och vem i hans närhet vill denna någon åt? 

I samma veva som Olofs fru äntligen blir gravid kontaktar Lina honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes vaknar gång på gång av mardrömmar hon inte vill kännas vid.

Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare varandra. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske för sent".

Ha en riktigt fin avslutning på veckan eller kanske början på den, beroende på när du läser dettaVinkarOch du, allra största TACK för att du besöker min bloggHjärta

(Och skulle du vilja beställa en Skuggvinter  direkt av mig är det bara att gå in under fliken Beställ & recex här på sidan och göra det)Ler KRAM på dig och sköt om dig!

 

 

 

 

 

10. jan, 2018

Ibland är livet party. Som på minstingens underbara bild. Prinsesskrona och tårta! Och kanske ballonger och dans. Och ibland är livet inte sådant. Det blev tydligt t ex vid lunchtid igår när jag och minstingen, som var förkylda och hemma, skulle göra toppenrätten fiskpinnar. (Fast moset var hemmagjort faktiskt även om vi skulle micra det eftersom det var två dagar gammalt. Men det funkar välLer) Minstingen var i alla fall entusiastisk för hon hade kommit på att hon skulle göra sallad själv. Och hon skulle ha äpplen. Det var ju bra, tänkte jag för vi hade några som höll på att bli för gamla.

- Vi tar bort det som är brunt, sa jag och förbannade att jag köpt den där billiga påsen med dåliga äpplen. Sedan kom vi till tomaterna. De var av värsta sorten och det hade jag inte sett när jag handlat. Då hade jag inte köpt dem för de kostade 38.40 och vi har skitdåligt med pengar just nu.

- Blä, sa minstingen när hon smakade. Varför smakar de så äckligt mamma? Är det för att jag är förkyld?

- Kanske, sa jag och lade lite margarin i pannan. Och när den blev varm var det tyvärr den omisskänliga doften av blodpudding som kom smygande. Tydligen hade jag inte diskat stekpannan så bra som jag trodde. Och nu orkade jag inte göra det igen.

- Jag är verkligen förkyld, sa minstingen senare när vi åt, för allt smakar konstigt i dag.

Efteråt tänkte jag att jag skulle ta reda på om de fakturor jag skickat ut för Skuggvinter  hade kommit fram, och varför de i så fall inte blivit betalda. Jag började med att ringa biblioteket.

Kvinnan som hade hand om just räkningar började snällt att leta och hittade mina.

- Jag ser att vi har betalt en av dem, sa hon och nu hittar jag den andra här också. Om du inte tar  illa upp så vill jag bara påpeka att du har räknat lite fel på momsen. Och har du -f-skattebevis?

- Ja.

- Då är det bra om du skriver det. Sedan hörde jag liksom att hon blev lite full i skratt och så sa hon;

- Du, förresten, jag måste säga det, det är jag, din granne.

- Va? sa jag. Ehh, vem av dem? sa jag sedan och spejade misstänksamt ut genom fönstret på de få alternativ som finns. Inuti mindes jag när jag skulle sitta i vår lokala ICA butik dagen före nyårsafton och min stora tjej sa  "Åh, nej, då kommer det säkert någon granne som du inte känner igen". Och det gjorde det ju ocksåRodnar

- Det är jag som vann din bok för ett litet tag sedan. Jag i röda huset, tillade hon efter en liten stunds tystnad.

Då rodnade jag. Min närmsta granne. Som jag inte kände igen när hon vann en utlottning på Facebook, utan frågade efter adressen...Fast det är lite svårt att känna igen folk på Facebook, är det inte så? (Säg ja!) 

Att man kan vara så himla genomförkyld som jag är just nu! I dag blir det mycket sova, känner jag. Och lite läsa, enda fördelen med att vara sjuk är att jag hinner det.

Just nu är det Karin Wahlbergs "Flickan med majblommorna". Karin skriver fint med mycket vardagsrealism i och det är djup i det.

Till dig som läste, allra största TACK för att du gjorde detHjärta Läser du något speciellt nu? Om du vill skriva en rad om det (lästips tas tacksamt emot!) klicka bara på inläggets namn, i det här fallet "Utlottning på Facebook" och scrolla neråt så kan du göra det.

Det pågår dessutom en utlottning även idag på Facebook på min sida med det lämpliga namnet SkuggvinterVinkar Gilla & dela, gärna offentligt så kan du vinna en av de två böcker jag lottar ut i morgon. Vad du än gör, ta hand om digHjärta

 

7. jan, 2018

Ibland när det är kaos inuti tycker jag att det är så skönt att städa. Denna gång råkar dessa bitar sammanfalla väldigt bra om man ska vara positiv; här behövs nämligen verkligen städas...

Mycket gäster och jul; det är barr och gamla chips och godispapper i mängder under soffan,och i minste sonens rum har hans...vad heter det nu då? jo, sacosäck fått ett hål någonstans så vita plastkulor ligger som nyfallen snö över hela hans golv. Upptäckte jag i går. I går halv tio på kvällen när jag dammsugit vardagsrummet i över en halvtimme, varvid soffan säkert tagit en kvart. Man kunde svepa med skurskaftet under den och så kom det fram; tärningar, plast, legobitar....Och godis.

Och det första jag ser när jag gått upp är att de tydligen poppade popcorn när jag lagt mig i går. Jag antar att de har tagit upp nästan allt.

Antar också att det är i sin ordning att livet gör ont ibland. Det bara är så. Det kan inte vara solsken jämt, allt går upp och ner o s v...Ändå gör det så ONT när det gör ontLedsen

Tre vinnare i utlottningen av min bok Skuggvinter i går; Ankie Svensson, Anna Hjalmarsson och Anna M Persson.

Jag har en pågående tävling nu med, även i dag kan du gå in på min sida som heter just Skuggvinter på Facebook, och gilla och dela aktuellt inlägg där, så är du med och tävlar om ett gratisex, vinnaren presenteras där i kväll. Vill du ha länken dit, gå in på mitt förra inlägg här på bloggen. 

Förresten, jag har ett felsignerat exemplar. Är det någon som vill ha en bok där jag klippt bort allra första sidan (givetvis ingen med text)Vinkar, gå in under fliken Kontakt på denna sida och skicka ett mejl. Först till kvarn får den!

Det är fortfarande tyst i huset fast klockan är kvart över nio. Det brukar det inte vara, alla har vänt på dygnet. Jag tror jag ska börja låta lite, i övermorgon är det skola igen och vi behöver komma in i vardagliga rutiner. Ute är det fruset och kallt. Det ska bli sol tydligen.

Du som läste; TACK för att du gör detHjärtaSköt om dig så ses vi snart igen! Och var gärna med och gilla och dela på FacebookVinkar