Blogginlägg

17. aug, 2018

Bild från tidningen Skriva

Förra veckan ringde en journalist och frågade om hon fick göra en intervju. 

- Du har ju varit med i tidningen innan, sa hon, men då handlade det mest om boken. Jag tycker att det vore intressant att höra hur du får till allt. Du har fyra barn, du bloggar...

- Mmm, sa jag. Fast sanningen är att jag inte alls får till det för tillfället. 

Och så berättade jag om min utmattning, vilket inte är någon hemlighet eftersom jag skrivit om det här. Men hon ville komma ändå, och jag tänkte att det kunde gaska upp mig lite grand så jag sa ja.

I fredags morse, då de skulle komma, ringde en man från BT och frågade om det var okej att de skickade ut fotografen innan journalisten, han skulle vidare på andra uppdrag och hade bråttom.

Jag sa att det gick bra och påbörjade min runda för att väcka barn. Det skulle vara trevligt om de var med på bilden, tyckte tidningen och barnen hade sagt ja. När fotografen ångade in en halvtimme efteråt satt de påklädda och gäspade i soffan.

- Hej hej, sa han, hur har vi tänkt här då? Du är författare, förstår jag och vi skulle ta en bild.

- Ehh, jaa, sa jag för jag tycker fortfarande att det känns konstigt att bli kallad författare. Jag har inte tänkt, lade jag till sedan. Jag trodde att ni hade tänkt.

- Vi har inte tänkt, sa fotografen. 

- Nähä, sa jag och så uppstod tystnad. Men bara en liten stund, för jag hade tänkt lite i alla fall. Jag visade honom bilden som fotografen från tidningen  Skriva  tog när de var här och gjorde ett reportage 2016. 

- Men det ser ju trevligt ut, sa han genast. Vart har du...ehh, det där utrymmet någonstans?

- Skrivskrubben, sa jag, och så gick vi uppför trappan till övervåningen med barnen i släptåg. 

Det gick undan när han knäppte, både ensam på mig och omgiven av barn. Sedan blev det ytterligare några bilder på oss i soffan innan han sa tack och hej. Då hade journalisten hunnit komma, det blev kaffe och pratstund i köket och ja, visst gaskade det upp. En otroligt stor skillnad från när  Skriva  besökte mig var att då handlade artikeln om att jag  ville  bli utgiven och nu har  Skuggvinter faktiskt  kommit ut! Helt otroligt egentligen och jag blev påmind, mitt i det trista som är just nu, om allt bra som hänt de sista åren!

Måste hämta minsta barnet på fritids nu och sedan, min vana trogen, blir det sängen i några timmar...TACK till dig som läste och sköt om digHjärta

12. aug, 2018

På något skumt sätt tycker jag mig, som jag skrev i förra inlägget, må lite, lite bättre. Jag är inte mycket piggare, eller möjligtvis en aning, men jag tror att jag känner mig piggare i  huvudet. Mer som ett sammanhängande jag. Ja, ni hör, det är nog bäst att sluta med analyser här. Istället slänger jag in en bild på vårt  äntligen  tapetserade sovrum, där den som är intresserad även kan se en skymt av den gamla tapeten. 

- Man ska inte underskatta att sådant här påverkar, konstaterade brorsan, när han påmindes om hur vårt sovrum sett ut. Han är inte hemma hos oss så ofta eftersom han bor i Stockholm. Det ska man verkligen  inte,  lade han till efter en noggrann titt på den orangerandiga.

Med andra ord; med lite tur kanske utmattningen ger med sig nu, när jag slipper den och får vila omringad av lugnande gröntVinkar

Nu har den glade tapetseraren avslutat sin semester och åkt till jobbet. Det känns hemskt men samtidigt bra, för jag tycker att sommaren, trots allt har varit fin. Känns lite motigt att säga p g a klimathotet men; Vilket väder det har varit! Sommar kan det dock inte vara forever. Nu blir det snart vardag igen, även om jag är fortsatt sjukskriven. 

TACK till dig som läste, vem du än är, och oavsett om du har ledigt eller inte så hoppas jag att du tar hand om digHjärta

9. aug, 2018

Jag brukade vara väldigt snabb, även i tanken. Här skulle min man kanske protestera och säga, att ja, kanske i tanken, men inte i övrigt. Där har vi lite delade meningar. Man BLIR inte så snabb när man ofta stannar upp och plockar i ordning efter andra; alltifrån enhörningar till make-up och allt däremellan. Men en viss ordning hemma bibehålls. 

Denna sommar har inte inneburit kaos på hemmafronten, trots mitt sovande och vilande. För det får jag tacka min man, som haft semester, barnen som hjälpt till lite mer än vanligt hemma, och min underbara svärmor som kommit och hjälpt till i nästan två veckorHjärta

Min älskade man har till och med kunnat tapetsera om hemma! Vårt sovrum och halva köket. Så nu vilar jag inte omringad av orangerandiga väggar utan milt gröna med stormönstrat. Så mycket bättreVinkarJa, faktiskt. Allt räknas. Mycket påverkar, även sådant man knappt är medveten om ibland. Och man lär sig hela tiden. Det är min förhoppning i alla fall.

Idag är resten av familjen på Liseberg. Dit skulle jag inte orka åka just nu. För mycket som låter och snurrar. Men jag är glad för deras skull såklartLerOch de sista dagarna tycker jag mig ha mått aningens bättre. 

TACK till dig som läste och ta hand om dig, oavsett om du fortfarande har semester eller har börjat jobba igenHjärta

3. aug, 2018

- Jag tänkte att vi skulle börja titta på lite övningar som du kan göra hemma, sa fysioterapeuten till mig igår.

- Okej, sa jag. Egentligen tyckte jag att det lät väldigt jobbigt men jag förstod att det var en dum sak att säga. Jag vill ju också bli av med min musarm. Så jag tittade och försökte verkligen lyssna på vad hon sa när hon en liten stund senare stod och tänjde och drog i ett gult gummiband. Hon är verkligen trevlig. Och solbränd och vältränad. Jag tyckte att alla i träningssalen såg vakna och alerta ut, åtminstone piggare än jag. En del av dem som stod och övade med bollar, band och maskiner var klädda i träningskläder, och några hade ställt ifrån sig käppen. Jag hade min urtvättade svarta klänning på mig, håriga ben som jag inte orkat raka, och kämpade mest med att hålla tillbaka mina gäspningar. 

- Har du kunnat ta till dig instruktionerna? sa fysioterapeuten efter en stund, och fyrade av ännu ett vänligt, bländande vitt leende.

- Va? sa jag. Ehh, ja, det tror jag. Men skriver du upp dem också?

- Absolut, sa hon, och sedan var det äntligen dags för akupunktur. Det var skönt att sjunka ner på britsen. Jag har inga problem med nålarna, eller det hårda underlaget med papper ovanpå. När jag är frisk är jag nästan alltid stressad, nu gäller det motsatta.

Faktum är att när fysioterapeuten kom in efter en stund hade jag SOMNAT. Med nålar och allt. (Hoppas att hon inte märkte det)Viskar Men till Systemet orkade jag dock släpa mig innan det var dags att åka hem igen. Om jag ska vara ärlig var det mest till min man och svärmor. Själv kan jag knappt dricka längre. Dricker jag ett halvt glas känns det som tre.

Men i förrgår! Då var jag hos en god vän. Jag har känt henne länge. Och eftersom min äldsta dotter blivit kompis med hennes äldsta tjej, var vi två som åkte till Göteborg.

Vilken dag jag (vi) hade! Åt tårta och drack kaffe och gick en promenad i Kortedala, där så mycket hänt i mitt liv. Det var där jag träffade min man och födde tre av fyra barn. Bland annat. Och jag och min vän, som har tre barn i liknande åldrar, har varit gravida, ammat, bytt blöjor, suttit i sandlådor, diskuterat allt från prickar, oro och glädjeämen och gud vet allt tillsammans...

Men i förrgår var det bubbel som gällde. På en liten bänk i solen i deras trädgård. UNDERBARTHjärtaTack för att du finns, Virri! Och mitt i allt kom våra tjejer ut med hemmagjorda Unicorn-drinkar. Betydligt hälsosammare än det vi drack. Tror jag i alla fallVinkar

Ps TACK till er alla som finns i mitt liv, för omtanke och förståelse, jag uppskattar det verkligen, även om jag inte orkar träffa så många just nuHjärtaOch som vanligt; allra största tack till dig som läste, ta hand om dig!

 

 

 

26. jul, 2018

Men skit också! Nu har jag fått diagnosen. Utmattningssyndrom. Jag har väl verkligen haft tur, för jag har träffat psykolog flera gånger, samt fysioterapeut, som ska koppla in arbetsterapeut, för handleddstöd (musarm) och stesshantering. Eller så är jag ganska illa däran. Förmodligen är båda mina antaganden sanna? 

Jag spenderar mycket tid i sängen just nu. Jag både sover och inte. Ibland tänker jag att jag ska gå upp och så tar det en timme att göra det. Eller mer. Igår var jag piggare, uppe hela dagen, idag kom jag knappt ut från sovrummet innan klockan sex på kvällen.

Sinnesstämningen pendlar, om än i ett väldigt slött och långsamt läge. Jag har inte cancer, tänker jag och då känns det ljusare, mer hoppfullt. MEN om jag inte tar detta på allvar kanske jag kraschar på riktigt, slår det mig i nästa stund. Som sådana man läst om; det bara blir svart och sedan försvinner månader i ett töcken. När jag blir rädd för det känns allt som en mardröm. Tyvärr verklig.

Det här kommer väl gå över? 

Jag ligger i sängen och tänker mycket, och inte på samma gång. Jag njuter fortfarande av att bada, men det blir allt svårare att gilla värmen och läget. Alla skogsbränder, och hotande vattenbrist. Vi i Sverige är ofta inte medvetna om hur sårbara vi är.

Det här inlägget flöt säkert ut, jag kontrar med en vattenbild. Finns det liv finns det hopp, och omvänt.

Ta hand om erHjärtaOch; det är inte dumt att spara på vattnet hemma!