Blogginlägg

19. aug, 2017

Det här blir, till skillnad från det förra långa inlägget, ett jättekort. Det börjar bli eftermiddag här och jag måste snart återvända till skrivskrubben igen. 

Häromdagen kom lektörsutlåtandet. Och det var överlag väldigt positivtCool Fullt med kommentarer i manuset; tankeväckande, kloka, intressanta och en lång sammanfattning.

Jag har läst igenom allt noga flera gånger och i dag är det alltså Premiär för DE NYA ändringarna för naturligtvis hade hon tyckt till om sådant hon tyckte behövde förbättras /tas bort / läggas till.

Och nu har jag alltså en ny deadline; 5 september. Lektören och jag pratade ihop oss om en tidsplan igår, jag vill gärna, om det är möjligt få ut boken i handeln innan jul.

Och samtidigt som vi tänkte och planerade var det en röst i mig som tjöt "TJOHOO! VI pratar ihop oss. Om mitt manus som ska bli bok! Det är inte bara jag i detta längre, det är VI"Ler stort

Hisnande känsla! Men som sagt; nu är det manusjobb som gäller. Ända till ikväll då är det familjemys framför film.

Länge leve helgen! Vad gör du av den?

Om du har lust att skriva en rad om det, klicka på inläggets namn, i det här fallet "Ny deadline" och scrolla neråt så kan du göra det.

Och du, TACK för att du lästeHjärtaoch ta hand om dig! 

 

17. aug, 2017

Ingen vidare sömn i natt...Ändå känner jag mig optimistisk på sovfronten; Tre nätter i rad har jag sovit utan sömntabletter, hittills har det blivit två ganska dåliga nätter men ändå inte så usla som jag fasade för och en riktigt bra nattLerKänns som en seger.

Jag tänkte fortsätta på temat jag var inne på i förrförra inlägget "Livrädd" där jag skrev om min dåliga sömn, stress och, mitt i all lycka, hur nervös jag är för att bli utgiven, bl a för att jag är rädd hur det ska påverka min ork och därmed min familj.

Mitt allra största tack för stöttande kommentarer och mejl efter det inläggetHjärtaDet betydde mycket för mig!! 

Även om orken och därmed jag är skör ibland har jag tre saker i livet jag inte kan vara utan; Min familj, mitt skrivande och mitt jobb. Därför måste jag helt enkelt se till att det funkar och då får en del annat falla. Jag berättade tilll exempel om grannar som bad oss att klippa häcken ibland. Då fattar ni säkert att vi inte har någon fin trädgård.

Jag nämnde även att äldsta tjejen och hennes kompisar gjort i ordning i vårt kökRodnarTre tjejer i tolvårsåldern som bestämmer sig för att ta tag i det hela, (visserligen med hopp om en liten peng och det får dom såklart), det kanske ger er en bild av hur det kan se ut...

Ibland blir jag alldeles gråtfärdig av allt stök. "Det SKA inte se ut så här", tänker jag.

På grund av tidsbrist och ansträngd ekonomi kan vi inte heller skryta med vita skåpluckor eller doften av nyrenoverat.

Nej, det är brunt och sjuttiotal och parkett med massa trista fettfläckar på. 

Däremot tycker jag att vi har en hög tolerans för barnen, deras kompisar och alla påhitt. 

Det finns föräldrar som har stått i dörren för att hämta sina barn som har frågat "Oj! Har ni kalas här?" Nej, bara en vanlig dag och några vänner. Sist jag räknade var det nio barn här". 

Men jag brukar säga att man inte ska klaga på det som är bra. Kompisar är en välsignelse i livet och dem ska man vara rädd omHjärtaÄven om de är stökiga och bråkiga iblandVinkar(fast verkligen inte ofta).

(Och nu förstår ni säkert ännu mer varför jag tycker att det är skönt och vilsamt att vara på mitt ensamma jobb som lokalvårdare. Jobbar på en stor fabrik där man på vissa delar av den får stoppa i öronproppar. Ingen chans att höra vad någon annan säger. Yay!)

Överlag tycker jag att jag har det väldigt bra med mina tre största bitar  i livet; familjen, jobbet och skrivandet, men och som sagt, det tar på krafterna och ibland går jag precis på gränsen för vad jag klarar av.

Det här är jag ganska säker på räddar mig;

Medvetenheten om att det hotar att bli för mycket för det första. Det tror jag är väldigt viktigt. Den får mig att backa och inte försöka göra allt.

Hjälper mig att strumta i disken och gå ut i skogen istället, något jag kallar ren och (grön) healing och inte har råd att vara utan, likadant med min mindfulness.

Och så har jag min tro. 

Jag tror på sådant som (ofta) inte kan ses med det fysiska ögat; energier, änglar och annat absurt vackert som finns hos oss och alltid försöker hjälpa oss.

Innan trodde jag inte på någonting och hade oerhört svårt att förlika mig med att döden fanns. I hopp om att hitta något som kunde hjälpa mig gick jag till biblioteket och letade böcker om Döden. Jag hittade förfärligt sorgsna historier men också sådana om nära - döden - upplevelser.

Människor som varit nära att dö, men som kommit tillbaka till livet och berättat om saker som hänt på andra platser medan de låg medvetslösa, sådant de inte kunde ha en aning om.

Enligt mig finns det alldeles för många sådana berättelser för att vi ska ha råd att nonchalera dem.

Jag tillhör inte någon speciell religion, jag har inga speciella regler, jag tror inte på att de som tror kommer någonstans och att de som inte gör det kommer någon annanstans.

Men jag tror på att älska så mycket som möjligtHjärta Däremot INTE sagt att jag är bättre på det än någon annan, verkligen inte. Jag ber varje dag att jag ska ha lite mer tålamod t ex.

Men just det faktum att jag ber och tror betyder oerhört mycket för mig. Oftast ber jag om vardagliga saker, som att barnen ska cykla säkert och ha en bra skoldag, att min man ska sova gott fast det är dag och andra är hemma och för min onda höft. Men jag har också bett tusen gånger om att bli utgiven. Och ni serVinkar

Du behöver naturligtvis inte tro eller dela min åsikt, jag brukar aldrig försöka övertala någon eller ens prata om det faktiskt, om jag inte hittar någon likasinnad eller någon som vill lyssna förstås. Men om du blir inspirerad, läs gärna Lorna Byrne.

Och om du vill; prova att be någon gång eller tänk bara att du sänder helande energi till din egen huvudvärk eller din väns onda knä. Kanske händer det att du blir förvånad över effektenVinkar (det skadar i alla fall inte! Tvärtom heter det ju att tro kan försätta berg)

Nu och avslutningsvis till något annat; Flera av er har klagat på det snåla utrymmet att skriva kommentarer på. Jag håller med, absolut.

Men likt mycket annat tror jag på att det finns en mening med det och det är följande;

Jag följer en del intressanta och givande skrivbloggar, jag älskar att läsa dem och att sedan, ta del av de kloka kommentarer som skrivs. Ibland blir det svar på svar på svar, ibland breder jag själv ut mig.

Jag önskar att det kunde vara likdant på min blogg men så har vi det där med orken igen och all tidsbrist; 

Om jag fick ett långt svar på ett inlägg skulle jag svara med ett långt själv o s v. Men tiden till det finns inte. Av den anledningen har jag aldrig haft fb t ex, eller ens Insta.

Jag har knappt tid att skriva men envisas med det ändå. Jag hoppas på er förståelse och tackar för de kommentarer ni skriver för det gör mig så gladHjärta

Skulle ni vilja skriva något längre går det jättebra att gå in under fliken "kontakt" och skicka mig ett mejl, då skulle jag också bli tacksam!

För det ni skriver är viktigt för mig och jag hoppas att ni har överseende med att jag blir långrandig ibland på era bloggarRodnarFör man kan ju inte låta bli med alla bra inlägg som skrivs! 

 Nu ska jag kicka igång denna (trötta) dag. Bl a besök hos gamla mormor och fotbollsmatch ikväll. 

Ett oerhört stort Hjärtatill dig som läste! Om du vill gilla eller kommentera, bara klicka på inläggets namn, i det här fallet "Korta kommentarer och ett långt inlägg" och scrolla neråt så kan du göra det.

Om du vill få mejl varje gång jag gör ett inlägg, gå in under fliken "Kontakt" och skicka mej ett mejl med din adress så fixar jag det.

Har du en blogg du vill att jag tittar in på? Tala gärna om detLerMen det vikigaste av allt; ta hand om dig! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

14. aug, 2017

Vaknar 06.45, utsövd! Går upp, njuter av ljudet av den puttrande kaffebryggaren medan jag gör mina (vakna och bli mindre stel) - höftrörelser.

Smular sönder jästen i en bunke och tar fram mjöl ur köksskåpet.

Himlen ute är blå och solen skiner. Vi ska nog hinna med en promenad innan jag tar fyra shoppingsugna tjejer till Gekås och Ullared. 

Och så väntar jag ivrigt på mejl; förslag till omslag till Skuggvinter är på g! Det är min syster som är konstnär och hennes vän som studerat konst och är fotograf som sitter och jobbar med en bild.

Spännande! Och så väntar jag förstås på lektörens första utlåtande som antagligen kommer sent i veckan. 

Kommande dagar ska det också finnas plats för; jobb (förstås) match (och glöm inte att baka till den!) och besök hos min gamla mormor.

Annars; så lugnt som möjligt.

Ska du göra något speciellt i veckan?

Om du har lust att berätta om det, bara klicka på inläggets namn, i det här fallet "Morgon"  och scrolla neråt så kommer du till gilla- och kommentatorsfältet. Men det viktigaste är förstås att du läser, TACK för detHjärtaSköt om dig och glöm inte att säga snälla saker till dig själv så ofta du bara hinner. För det är jag alldeles säker på att du är värdVinkarOCH det är vikigt!

 

 

 

 

13. aug, 2017

 På bilden; Jag, som efter ett skriv-maraton som nu (tillfälligt) är över, kopplar av tillsammans med en av sönerna som visar vad han kan på MinecraftLer

I övrigt; varning! Ett självutlämnande och jätterörigt inlägg, bara så ni vet...

Jaha, då var det igång igen, sömn-eländet...Minst varannan dag är jag helt snurrig i huvudet av för lite sömn och tabletter jag tar som inte har önskad effekt. Andra nätter sover jag av ren utmattning.

Igår var en dag då jag var pigg och det var tur, vi hade sexårs-kalas hemma (rena High Chaparal men gulligt) och maken och sönerna var borta på fotbollscup halva dagen, stekte hamburgare och spelade i ösregn.I dag vaknade jag alldeles för tidigt och är snurrig igen.

Och jag vet varför jag har sömnproblem; jag är livrädd helt enkelt. Och speedad. Samtidigt som jag är så lycklig över att boken ska komma ut är jag så rädd. Och jag VISSTE alla dessa år jag skrivit på Skuggvinter (10) att det skulle bli så.

Tidningen Skriva gjorde ett reportage om mig förra sommaren (det var med i septembernumret 2016) och jag sa minst en sak som gjorde dem fövånade.

"Jaha, Louise, fyra barn och mitt uppe i livet, sa chefredaktören där han satt mitt emot mig vid köksbordet och drack kaffe, fotografen satt jämte och högg in på en fralla, hur går det till? Hur får du ihop det?"

"Sanningen är att det funkar ganska dåligt, sa jag, men jag gör det ändå.

Han tog en klunk kaffe och såg lite förvånad ut.Över det ärliga svaret tror jag, inget förskönande direkt.

"Vad är det som driver dig främst, frågade han, vet du det? Är det drömmen om att bli utgiven"?

"Jag vet inte. På ett sätt tror jag det, jag har aldrig tänkt att jag skriver för byrålådan, jag skickar alltid in när jag tycker att manuset är klart. Men samtidigt som jag gör det ber jag en liten bön om att det INTE ska bli antaget."

DÅ såg han förvånad ut. Det  gjorde fotografen också.

Men precis så kluvet är det för mig. Och det blir naturligtvis tydligt nu när min dröm blir sann.

Varför livrädd? kanske ni undrar med all rätta. 

- Jag tycker det är läskigt att bli en så att säga offentlig person. Okej, nu vet jag att jag är lite ute och cyklar, ganska mycket säkert.De flesta författare blir aldrig direkt kända, bara glada om någon känner igen dem? Man har super-tur om man blir recenserad. Men ändå...Jag kommer bli mer offentlig än jag är nu, och jag bor på ett litet ställeGråter(Kolla, där går hon. Läste du att hennes debut blev helt utskrattad i...? Inte konstigt att hon ser lite stressad ut). 

Här måste jag tillägga att det bor väldigt trevliga människor här. Ingen skugga på dem. Men fattar ni vad jag menar? 

Det är nog ren välsignelse att det blir Visto, ett förlag där jag kommer styra mycket själv.

-Jag är så rädd för att folk inte ska tycka om min bok. Om jag har legat och vridit mig av smärta för standard-refuseringar, vad ska jag då inte göra om min älskade Skuggis inte alls blir omtyckt? 

Okej, den som ger sig in i leken, jag fattar det där...Men det tar tyvärr inte bort det rädda.

"Man kan tacka nej om man blir erbjuden utgivning", har folk sagt när jag blottat mina rädslor.

Jo, visst. Men det skulle jag aldrig göra. För samtidigt som den där rädda finns i mig finns den andra; hon som vill  bli sedd ochintervjuad.

(Och nej, inga problem när Skriva var här. Jag pratade och pratade, glad över att någon äntligen lyssnade med intresse.  Man får förstå att alla vänner och släktingar som i många år frågat "Och hur går det med boken?" kan lessna när det inte händer något av värde annat än att de får lyssna på långa utläggningar om min karaktärs utveckling och invecklade omskrivningar. Ändå har de lyssnat så snälltHjärta

- Jag är livrädd för vad det ska göra med mig som mamma, att skrivandet nu expanderar. Jag ska starta eget företag eftersom jag kommer ha både utgifter och inomster som författare, jag kommer brottas med lektören och hennes åsikter ett tag framöver, jag kommer skriva och svettas och skriva om, och sedan, långt där framme, kommer marknadsföring. 

Och jag har inte super-mycket reserver att ta av, rent orkmässigt. Jag hintade någonstans att jag skulle skriva ett inlägg om hur svårt det är att få ihop allting och här kommer delar av det.

En räddning vad det gäller familjen och orken; Jag jobbar som lokalvårdare, 50%. Måndag och torsdag är jag alltid hemma.Det är ett yrke som knappt tar någonting av mig psykiskt, det är bara jag som får vara för mig själv några timmar. 

 Jag hade inte orkat komma hem och skriva om jag haft ett mer krävande arbete, så jobbet är alltså en förutsättning för att jag orkar det andra.

Ändå är det naturligtvis tungt, jag har fyra barn som är mellan 6 - 13 år hemma och skrivandet ger men det tar också mycket tid.

(Exempel ur verkligheten; Vi har grannar som har bett oss att klippa häcken bara lite, just åt det hållet där de tittar ut. För häcken är, ja..inte snygg. (Jo, det är sant). Nyss ropade min äldsta tjej och hennes kompisar på mig när jag satt och skrev. "Vi har en överraskning åt dig"! Då hade de städat köket. Behövdes. GulligtHjärta(men skämmigt)

 Det tar på oss helt enkelt, skrivandet. Vi har ingen super-ekonomi heller...Å andra sidan, barnen har inte behövt gå många långa dagar på fritids eftersom jag är hemma mycket).

Jag har en sömn som inte fungerar utan tabletter, är för stressad jämt (misstänker i a f att det är där skon klämmer). Är också ständigt disträ, påminnelserna  duggar tätt på mobilen. Fick ett sms i veckan; "(Barnets namn) kommer gärna på Matildas kalas på lördag!" Jag skrev tillbaka "KulLerFörresten, vilken tid står det på inbjudningskortet?"  Jamen, fatta...

Är det RÄTT att satsa så hårt, springa till skriv-skrubben så många gånger när tiden egentligen behövs till annat? 

Ändå tror jag mer på en mamma som får ägna sig åt sin dröm, inte om hon försvinner helt förstås, men är kvar...kanske ibland i ett frånvarande eller för stressat tillstånd men ändå förhoppningsvis bättre än en förälder som inser att det där med att uppfylla drömmar får vänta och står deprimerad vid diskbänken.

 Eller? Jag brottas ständigt med skuldkänslor över att jag som sagt springer iväg stup i kvarten.

"Nej, ska du skriva igen?" har barnen börjat säga. Och de ser inte glada ut då.Ledsen

Jag tror att det här blev ett rörigt inlägg, det speglar väl mitt huvud just nu, och mycket av detta har skrivits på bloggen förut men...Här är jag just nu.

Trött, rädd och lycklig. Och det lär inte bli bättre under hösten. Det är klart, massa lycka väntar nog också? Det blir aldrig som man har tänkt sig (bara det inte blir värre än jag har tänkt mig för då blir det fan inte bra)

Nu är det dags för mig att börja dagen här hemma. Inget skrivande, nej, mitt manus är hos lektör just nu.

Vad kan det bli då? Jag längtar efter att umgås med barnen och hoppas att jag inte ska vara supertrött hela dagen med dåligt tålamod och alldeles för stresskänslig.

Jag längtar efter att putsa fönster för det behövs och gå ut till kaninerna och städa deras bur.

Jag längtar efter en stunds ro i skogen (det gör jag jämt).

Till dig som läste; stort TACK för att du gjorde det! HjärtaGlöm inte att ta hand om dig själv så ska jag påminna mig själv om detsammaLer Vi ses snart igen! Och ps, det här inlägget blev nog ganska svart. De flesta dagar är jag faktiskt glad, kände att jag måste tillägga det...Och ja, om ni inte har fattat det innan så,...jag älskar ju att skrivaVinkar Ds

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

10. aug, 2017

Dagens mest avslappnade stund, promenad 

Jag brukar aldrig skriva när bara barnen och jag är hemma av den enkla anledningen att det funkar inte.

Men i dag var sista dagen att redigera innan Skuggvinter  åkte iväg till lektören och min man jobbar dag denna vecka så jag hade inget annat att välja på.

Det här är min dag, i korthet, den långa versionen orkar jag inte ens tänka på;

Vaknar 05.20. Tänker "Åh nej, jag måste somna om annars kommer jag aldrig orka".

Somnar inte om. Stapplar upp ca halv sju och bakar bröd. (Nej, det är inte för att jag är duktig, det är för att det är terapi för mig att baka. Och jag äter inte köpe-bröd så jag är liksom tvungen).

Barnen kommer upp efter ett tag, en och en. Äter frukost, borstar tänder, tar på oss och jag tar en dusch. Det sjunger i huvudet av trötthet.

Ca kl 10; Börjar redigera. Sebastain och Alice i sängen. Julfint i Nordstan. Ett telefonsamtal hon inte väntat sig, meningar och stycken jag markerat och som ska skrivas snyggare. Äldsta dottern är barnvakt, tar med minstingen ut och de kommer hem med en blombukett. Gulligt!

12.00 Bröd ut ur ugnen, Stinas färdiga kycklingpanna in. Paus i redigeringen den timme det tar för den att bli klar. Sätter på en 60-tvätt, dammsuger, skurar köksgolvet, kokar ris och currysås, skär tomater OCH HITTAR EN GRÖN LARV i salladen.

Barnen och en kompis kommer springande för att inspektera. Äldste sonen bär ut eländet i trädgården. Sedan äter vi.

13.30; Redigerings-dimma. Gott kaffe! Koncentration och fokus en liten stund, har glömt att jag är trött. Tur detVinkar De barn som är hemma är med sina skärmar för tillfället. 

14.30 Kör äldste sonen med kompis till samhället. Har med mina två yngsta i bilen och på hemvägen stannar jag vid "Brokvarn" där det finns en otroligt vacker, sagolik faktiskt, promenadslinga. Den går vi. SÅ SKÖNT! Dagens bästa stund!

16.00 Hänger lite tvätt för att säkra morgondagens rena underkläder samt sätter på en ny med jeans och t-shirtar. Laddar kaffe.

Så får jag oväntat ett mejl från ett förlag som refuserat mig tidigare. De har varit inne på min blogg tydligen, sett att manuset bearbetats och undrar hur det går. SÅ förvånad har jag aldrig blivit när jag öppnar ett mejl från ett förlag (Det brukar ju bara vara refuseringar). Men jag blir glad, mitt i alltLerSvarar på några andra mejl och sms när jag ändå håller på. Tömmer en diskmaskin. Trött make kommer hem. Och jag tar kaffet och springer till datorn.

16.30-19.30 Redigerar, paus för att städa badrum, snabbt och slarvigt. 

Men nu då? Nu är jag klar! Det firade jag med att läsa godnattsaga för minstingen (som kräver detVinkar) Då kommer näst yngste in och vill vara med.

Mamma, säger han, vet du vad som händer när man gråter i rymden? Tårarna stannar i ansiktet så om man gråter mycket blir det som en stor bubbla på kinden".

Då börjar jag skratta, av utmattning tror jag. Barnen skrattar med..Hjärta

Nu är klockan halv nio strax, och det är dags att dricka te och äta kvällsmacka. Och be en bön att största tjejen kommer hem snart. För jag och maken behöver sova. 

Till dig som läste; hoppas att du haft en lugnare dag än jag. (För den här var sjukt stressig. Och ändå , inte alltför ovanlig)  Allra största TACK för att du har varit här. Titta gärna in snart igen! HjärtaOm du vill gilla, berätta något om din vecka eller ge ett koppla av - tips, gör gärna det genom att klicka på inläggets namn, i det här fallet "Sista dagen" och scrolla neråt.  Kram!