Blogginlägg

10. dec, 2018

Skvallrade ju om i förra inlägget att jag börjat skriva på mitt manus Vårskogen  på allvar. Och här kommer ett litet utdrag, skrivet idag. 

Vårskogen är en psykologisk thriller i samma anda som Skuggvinter. Den handlar främst om tvillingssystrarna Agnes och Lina, men också om deras bror Olof, som allihop hamnar i ett mörkt drama på grund av en händelse i det förflutna. Lina, som är småbarnsmamma har nyss flyttat ut på landet. Då hennes man oftast jobbar i Göteborg tillbringar hon mycket tid ensam med barnen i huset som ligger lite ensligt, utanför byn. Några dagar tidigare har hennes nyckelknippa kommit bort. Hon trodde att hon glömt den i låset till uthuset då hon bar flyttkartonger, men hittade den inte, så hon antar att hon har lagt den någon annanstans. Hon har använt extranycklarna sedan dess och inte sagt något till sin man, den dyker säkert upp. I stycket nedan har hon och barnen haft en lyckad eftermiddag med julpyssel i kyrkan och sedan tagit en sväng till samhället för att handla. Nu är de nästan hemma igen.

Alla tre var på gott humör när Lina några timmar senare svängde av från byn, och in på grusvägen som ledde hem. Det hade börjat snöa när de satte sig i bilen en halvtimme tidigare, men här i byn måste det ha gjort det i princip sedan de lämnade den. Marken var snötäckt, och de stora flingorna gjorde att Lina fick köra sakta. Men det förtog inte hennes goda humör, tvärtom.

Eftermiddagen hade gjort både henne och barnen glada. Sofia hade famnen full av pyssel och Jakob, som lyckats tjata sig till en liten bil i mataffären, hade hållit sig vaken hela vägen hem. Det skulle inte bli några problem att få honom att somna ikväll. Lina tänkte på boxen med vin hon köpt. Ett glas skulle smaka gott senare, det var hon värd efter denna dag.

- Kan vi göra smörgubbar, mamma? frågade Jakob från baksätet.

-  Snögubbar menar du, tillrättavisade Sofia honom. Vi hinner kanske, om du är snäll. Medan mamma gör mat.

Lina lutade sig framåt, och lät vindrutetorkarna arbeta ännu intensivare. Jäklar, vad svårt det blivit att se för snön.

-  Kan vi det, mamma? sa Sofia.

- Vänta gumman, mamma måste koncentrera sig på körningen. Precis då dök en mörkklädd person upp, visserligen vid kanten av vägen, men den var inte bred och Lina flämtade till. Hon hann se en mörk jacka, lika mörk mössa och att personen såg ut att ha bråttom. Sekunden senare hade de passerat varandra och det var just det som skrämde. Hade den mörkklädda befunnit sig mitt på vägen skulle hon inte hunnit stanna. Nu förstod hon det där tjatet om reflexvästar. I stan hade ingen det, men stan var upplyst på ett helt annat sätt. Hon lovade sig själv att aldrig mer slarva med det. Sedan svängde hon in på deras uppfart. Mjukt och sakta, plötsligt medveten om alla risker.

Det första hon såg när billjusen lyste upp huset var att ytterdörren stod öppen. Någon sekund trodde, nej, hoppades hon att hon såg fel, att ovädret på något sätt lurade synen.

- Hemma? frågade Jakob.

- Ja. Men vänta lite här, mamma ska bara kolla en sak.

Hon drog ett djupt andetag innan hon klev ut ur bilen. Dörren stod vidöppen. Var det ett pågående inbrott? Var det ens säkert att gå ut? Lugna dig, tänkte hon, men det hjälpte förstås inte, hjärtat skenade i bröstet.

 Där hon stod hörde hon bara tystnad. Tydligt däremot var att dörren svängde svagt fram och tillbaka på ett olycksbådande sätt och att den mörka hallen fick henne att tänka på ett svart hål som gick rakt in i hemmet. Och vad var det som låg på trappan? Något rött, avlångt.

Hon hörde att Sofia sa något i bilen, men inte vad. Hon gick mot huset med blicken fäst på det röda, skrämd men ändå, det var något välbekant över det. Hon registrerade fotspår som gått utmed husets framsida, i båda riktningar, förnam pulsen öka men fortsatte.

Det var ju hennes borttappade nyckelknippa som låg där på översta trappsteget!

Första intrycket var att någon bokstavligen slängt knippan i marken. Och denna någon hade stått där hon nu stod, fotspåren gick hela vägen uppför trappan. Hon böjde sig ner för att ta upp den, granskade på samma gång fotspåren. De var inte speciellt stora. Och alla nycklar var kvar i alla fall, det var ju bra.

-  Mamma!

Linas ilska kom rusande med Sofias röst. Det var klart som fan att det inte var bra! Någon jävel, som nyss stulit dem, hade för fan låst upp och lämnat deras dörr på vid gavel. Ilskan följdes av rädsla. Hon vände sig om. Sofia hade precis öppnat bildörren och Jakob grät därinne.

-  Jag sa ju att du skulle vänta i bilen, skrek hon argt, och slogs genast av att det var dumt att vara så högljudd.

Men adrenalinpåslaget gav också kraft, och mod. Hon tog upp knippan, skakade ilsket snön av det röda snöret, sträckte sig in och tände lampan i hallen. Ett tunt lager med snö på dörrmattan, men det måste ha drivit in. Annars såg allt ut som vanligt. Knäpptyst var det också.

- Hallå? ropade hon.

Hon fick inget svar. Men Lina fick en känsla där hon stod: Att deras flytt hit rört upp något ont inom någon. Och trots att det nyss hänt, var det redan försent att göra något åt det.

 

Stort TACK för att du lästeHjärtaOch psst, jag bloggar även på https://mittmanus.com/

 

5. dec, 2018

...och så har jag äntligen tagit ett hopp, som jag lite lekfullt illustrerar med vår kanin Hampus här på bilden, in i skrivandet igen. (Det är alltså jag som skriver, inte kaninen. I fall det behövs förtydligas). Just idag är jag sjuk, förkyld alltså, med utmattningen går det fortfarande bättre(!) men en del tankearbete har ändå uträttats, och jag tycker mig ha kommit till klarhet när det gäller att inse att...Vårskogens  synopsis saknar en del. Men luckor är ju till för att fyllas i, eller hur? Känner mig ändå så här glad över att ha kommit igångGalen

Kort lägesrapport härifrån; kallt ute, det var -5 i morse.

Är nu och köper skor; mina två döttrar med maken. Använder sina skärmar; mina två söner. Och så även jag, ja. Till det njuter jag av en kopp kaffe, och av lugnet. Det är helt säkert tillfälligt och just därför så välbehövligt.

TACK till dig som kikade in och ta hand om dig Hjärta Jag bloggar även på  https://mittmanus.com/

 

1. dec, 2018

Idag har jag skrivit på min nya bok  Vårskogen. Kändes helt fantastiskt! Som innan jag blev sjuk (utmattad). Allt funkade. Mer sådantLerTill dig som läste dessa rader; tackHjärtajag finns även på  https://mittmanus.com/

27. nov, 2018

Alltså, jag var några dagar i Stockholm och sedan...Nej, det är inte sant faktiskt. Det var lika illa i tvättstugan innan...Det har varit det alltför länge.Tvättkorgen är, om något ett bevis på det. Alla dignande tvätthögar har fått den att bågna, som ni serRodnarUpptäckte det idag, när jag tog kort. Så skarpögd är jag;)

Något som dock inte gått mig förbi är magsjukan som råder hos oss just nu. Än så länge har bara en (stackars liten) person drabbats, nämligen minstingen. I natt vaknade hon dessutom med hög feber, så idag har hon suttit med röd näsa i soffan och kollat på Trolls. Som tur är har hon druckit massor, sugrörsdricka ska det vara i sådana här lägen tycker hon och det får hon naturligtvis.

Och ute är det KALLT. Vackert, och stjärnklart (såg jag nu när jag sprang till kaninerna för att ge dem vatten och extra halm), frostigt, och som sagt, väldigt KALLT. Ändå får det brr, bli reflexväst, mössa, vantar och kort kvällsrunda nu. Om inte annat så för att det är skönt att komma in igen.

Med det avslutar jag detta korta inlägg, jag finns även på https://mittmanus.com/ om du vill kika in där. KRAM och ta hand om digHjärta

 

24. nov, 2018

Ett väldigt kort inlägg, sitter och fikar på Götgatan Stories i Stockholm nu efter att ha signerat på Akademibokhandeln i detta köpcentrum på Södermalm som kallas Skrapan. Och det var kul, som vanligt. Först dök min älskade moster och morbror upp. Det är inte så vanligt, eftersom vi bor långt ifrån varandra.

- Din bh syns lite, viskade moster.

- Va? sa jag. Min bh. Ojdå!

Det är inte heller så vanligt. Eller så är det så illa annars också, bara att jag inte brukar bli räddad av en välmenande släkting. Sedan kom min kusin och hon, min morbror och moster tog kort med sina mobiler. Jag hade sålt 0 böcker vid det laget, så hoppas jag syntes bakom boktravarna. Jag och min bh Rodnar

- Jag tänker säga till personalen att ni är fans, sa jag.

- Det är vi ju med, sa min fina kusin då❤️

Sedan kom nästa kusin gående, med fru och son. Jag beundrade en nyinköpt Renault (väldigt liten) och sedan  hade det gått trekvart. Mina snälla släktingar köpte 2 Skuggvintrar innan de gick.

Sedan sålde jag böcker till folk jag inte kände också. Och hade SÅ trevliga samtal, om ...skrivande, småbarn, tonåringar, envishet och livsdrömmar!! 

Nu ska jag till Bagarmossen. Där gör min äldsta dotter vegetarisk paj och min minsta leker med sin kusin. Mina killar är hemma med maken. De ska bowla och äta pizza. Alla har det bra, allt bra! Allra största TACK till dig som läste (eller köpte min bok) 😉🤗Kram! Och ps, på https://mittmanus.com/ har jag knäppt nog en blogg till Ds