Blogginlägg

16. sep, 2018

Tack Elin för riktigt bra läsning! 

Den här boken, eller rättare sagt denna serie, ska ni läsa om ni inte redan gjort det. Sömnernas sömn är den avslutande delen i Elin Säfströms  serie om tonåringen Tilda som, i all hemlighet är väktare i Stockholm. Över vad? Tomtar, troll och älvor bl. a. Först ut var En väktares bekännelser, sedan Visheten vaknar  och nu denna. De är skrivna för ungdomar, MEN jag och min dotter har bråkat om vem som ska läsa när, för böckerna är makalöst roliga och sorgsna att läsa på samma gång, och viktigast av allt; berättelsen tar tag i dig och släpper inte! Man bara måste fortsätta...KÖP, om du har barn / ungdomar hemma, läs själv, tillsammans, eller finn dig i att den blir kidnappad. (Har mutat dottern att ta fram den ur sitt gömställe, så att jag får fota den). Och vi är ju inte ensamma om att ha fattat att det här är bra.

Världsklass  har Dagens Nyheter skrivit i en av sina recensioner. Heja dig, Elin, du är bäst!!   Hoppas på att få se dig på Bokmässan?! Och senare i höst, i Stockholm också förstås. 

För min del, och här kan ju inläggets rubrik också passa in, blir det dock inget deltagande på Bokmässan i år, även om jag förhoppningsvis kommer dit som besökare. I senaste laget kontaktade jag förlaget och meddelade detta. Har inte velat inse det riktigt, men jag orkar ju inte...

  I morse tog jag en promenad. Det börjar bli kyligare nu men solen lyste och daggen glittrade i gräset. Och när jag passerade kyrkan mötte jag ungdomar med bibeln i handen på väg dit. 

Vadan detta?  kanske ni undrar nu. Ja, det är ingen syn man är jättevan vid, men 2004 föddes det många barn, vilket troligtvis är främsta anledningen till att det blivit en ovanligt stor konfirmations- grupp detta år. Byns präst var hur som helst väldigt entusiastisk på informations-mötet för några veckor sedan. Och jag tyckte också att det var roligt, om än lite oväntat när min äldste son förkunnade att han ville konfirmera sig i somras. 

Gissar att kompistryck vägde in lite här, på ett positivt sätt, samt två utlovade läger under tiden de läser för prästenLer Vad det nu än är, sedan starten är gudstjänsterna i byn ovanligt välbesökta. Dock blev jag, när jag såg dessa fromma unga i morse, mer stressad än något annat.

Jag rusade hem och väckte min äldste.

- Varför sa du att gudstjänsten började klockan tolv?  ojade jag mig medan kyrkklockorna började ringa och jag drog upp persiennerna så att pelargonbladen flög.

- ....  halvskrek sonen och flög upp ur sängen. Och sedan iväg med Bibeln under armen. Sömnernas sömn,  var det jaVinkar Allra största TACK till dig som läste, och ta hand om digHjärta

 

 

 

 

11. sep, 2018

Jag har ett avlägset minne av att svenska folket vid något tillfälle längtat efter regn, men jag kan ha fel...Hur som helst, nu regnar det! Verkligen. Och alla hostar hemma, en förkylning som till sist kom ikapp även mig. (HERREGUD, vad förkyld jag är)! Och det stannar inte där, tyvärr.

Vi hade, i sorgen efter Hector som dog förra veckan, valt ut en ny hane åt Vitnos som nu lever ensam i sin bur i trädgården. Men igår fick jag ett sms från kaninkenneln som meddelade att Ragnar tyvärr var lite  tunn och därför ville hon inte låta kastrera honom just nu.

"Det är säkert bara en förkylning, skrev hon, men för säkerhets skull"...Hon avslutade med att bifoga bilder på två andra hanar som kan ta Ragnars operations-tid imorgon och därefter flytta till oss. Efter en stunds tvekan valde vi en svart-och vitfläckig herre. Ragnar blev alltså Ebbe, men hos oss ska han heta Hampus.

- Men när Vitnos dör då? sa min man. Då blir ju...vad hette han nu igen?...ensam.

- Då köper vi en hona, sa jag och minste sonen i munnen på varandra.

För så går det till i kaninernas värld. Mannen suckade tungt  (det är alltid han som får bära bort stackarna och gräva ner dem),  vi andra kommer bara med blommor och maskrosblad när det är klart. Lite mer entusiastisk blev han när han hittade en tvåvånings-bur med skyddande nylonöverdrag till på nätet.

- Den här buren håller nog lite längre, sa han och klickade på "Köp".

Regn och rusk, var det ja...Glädjande nyheter i familjen är att jag, efter att ha varit sjukskriven sedan i juni, snart ska få pengar från Försäkringskassan! Hurra, för det har varit mer knapert än vanligt det sista.

Jag uppgav i min ansökan att jag hade enskild firma och arbetade som författare, och en SGI-utredning låter sig inte göras i första taget.

MEN den gjordes, och nu är det klart att jag har lite högre årsinkomst som författare än som lokalvårdare, och får ersättning därefter. Det känns faktiskt stort! Och rätt. Jag hade tänkt att signera en hel del i sommar, men så blev det ju inte. För att inte tala om skrivandet...

Men hör ni något på tonen i detta inlägg? Jag tror baskemej att jag börjar bli lite bättreLerTrots förkylning och allt! (Hoppas).

TACK till dig som läste, ta hand om dig och stressa inte för mycket.

Det är INTE värt detHjärta Ps Utlottning på min FB-sida av ett ex av Skuggvinter idag. Jag kommer inte ha så många tävlingar under hösten, så passa påVinkar

 

 

 

8. sep, 2018

Nu har jag lyckats vara med i TV också. Nej, inte viftande med en Skuggvinter, och det är nog tur. Hade jag varit längre i rutan än vad jag var hade jag nog varit ännu deppigare nu.

För ett tag sedan var vi några föräldrar från byn som klämde in oss i en bil och åkte för att prata med TV, eftersom bl a vår lilla skola är nedläggningshotad. När det var min tur att ställa mig framför kameran kommer jag ihåg att jag hade solen rakt i ansiktet och var väldigt nervös. De kommer i alla fall inte välja att ta med mig, tänkte jag efteråt men var ändå stolt över att ha vågat.

 Reportern sa att det mycket väl kunde komma att sändas i valsammanhang. Nog om det.

Till mamma ringde i förrgår och förkunnade att en väninna till henne ringt och sagt att hon minsann sett mig på TV! Ojdå, tänkte jag, och eftersom jag druckit ett glas vitt, var det också med nyfikenhet, inte bara skräckblandat, som jag slog mig ner i soffan när min man letat upp programmet.

Först såg vi vår skola, och sedan...en färglös typ som tyvärr imiterat min frisyr och lånat min tröja och som sa, onaturligt sakta;

- I ett samhälle som har så mycket problem...varför störa det som fungerar bra?

Repliken är jag nöjd med och det får ju anses som viktigast men...resten!

- Är det där jag? halvskrek jag upprört till min man.

- Det syns ju att du står mitt i solen, då brukar man bli lite blek, tröstade min man. Och det var i början av sommaren, så du var ju lite...

-GRÅ! sa jag och tog en djup klunk av vinet. Jag har ju ingen färg överhuvudtaget! Och varför har ingen sagt hur dåligt jag passar i grått? (Jag har haft grått och svart på ALLA signeringar).

- Äsch, nu överdriver du, sa mannen. Men, tillade han prövande, ibland har du sagt att du vill färga håret. Lite blondare vore snyggt.

Det här var ett uttryck det var länge sedan jag hörde, eller använde men vojne,vojne!

Snälla fina vänner och släktingar, även om ni tänker det, skriv inte: Det där är ju precis du! Eller; jag reagerade inte alls, jättefint! För då blir det mer än ett glas ikväll. Och jag tål inte så mycket...

Nu är det dags för mat där nere. Sedan ska jag gå och klappa en ensam kaninLedsenHa en fin kväll, eller dag beroende på när du läser dettaHjärtaOch se upp för TV, de gör något hemskt med folks utseenden. I vilket program jag var med? Säger jag inte. (Så fjuttig är jag. Men jag var med både i icke nämnda program, samt de lokala kvällsnyheterna. Som sagt; vojne, vojne).

4. sep, 2018

Efter år av trogen tjänst som kanin i vår familj har nu Hector gått vidare till de sälla jaktmarkerna. Vi hittade honom i deras trädgård i går, han onaturligt stilla med sin trogna fru Vitnos bredvid sig. Hon satt där och vakade över honom. (Nu får jag tårar i ögonen). 

Hector var vit- och brunfläckig med runt ansikte. Han var skygg, alltid lite rädd för oss tyvärr, men gjorde aldrig någon illa. Han bara var. Snäll. Nu har vi hittat en ny vuxen hane åt Vitnos, han ska bara kastreras först.

- Det är inte rättvist mot Hector, man kan inte ersätta honom, sa ett av barnen.

Så sant. Men jag sa att det är inte för vår skull, utan för Vitnos. Hon har haft flera partners, men hon har aldrig bott ensam och kaniner är flockdjur. Dessutom bor hon ute, i utebur med stor inhägnad hage och det vore en stor lögn att påstå att hon har sällskap av oss stup i kvarten. 

I brist på författande just nu får jag skriva om annat. 

Jag har kanske blivit vegetarian, i a f har jag varit det i tre dagar. Tanken har funnits hos mig i flera år, men att det kommer nu är inte min idé (jag kommer inte på så mycket för tillfället) utan min äldsta dotter har tagit beslutet att hon vill bli det. Jag hänger på, så får vi se vad det blir av det. Än så länge har jag inte saknat något, och inte behövt leta recept heller, det har hon gjort.

Nog skrivet nu, jag ska hoppa ner i sängen innan barnen kommer hem. Jag borde tvätta, men nej...det får bli senare. Jag tycker att jag är lite piggare, men det betyder inte pigg, sover ofta i två omgångar varje dag. Men jag är inte så yr längre och det låter inte som att jag har en blåsig skog i huvudet, åtminstone inte jämt.

Jag glädjer mig åt att skolstarten gått bra för barnenHjärtaTack till dig som läste, och ta hand om dig!

 

31. aug, 2018

Lager ut artikeln från söndagens Borås Tidning här, vet inte om jag kan få länken, den var prenumerationsskyddad. (Hojta gärna till det är svårt att läsa, då får jag lägga ut en ny bild). 

Hur som helst, det var både stort och märkligt att se sig själv, och skrubben som länge var en hemlig plats, på förstasidan i en dagstidning! Och lite ångestfyllt...Louise Baumgärtner arbetar nu på sin andra roman i villan i Öxabäck...Det låter ju väldigt bra och ambitiöst. Så till den grad att jag beslutade mig för att faktiskt ge det ett försök häromdagen. Sagt och gjort, jag beväpnade mig med en kopp kaffe och gick in i skrivskrubben med ambitionen att umgås med mitt manus  Vårskogen  för första gången på ett tag. Jag slogs snabbt av att det fanns några problem att ta itu med. Samt, den brännande frågan som varje författare, publicerad eller inte, borde ställa sig; Vad är det som för in läsaren i min berättelse och får hen att vilja stanna kvar i den?  Jag hade inget svar på den frågan. Istället stängde jag av datorn och gick ut därifrån. Kaffet tog jag med mig, det var fortfarande varmt. Det är sånt man kan unna sig när man är utmattadVinkarOch på tal om det, nu är barnen i skolan och jag ska sova en stund så att jag orkar med resten av dagen sedan. Allra största TACK till dig som läste och ha en riktigt fin helgHjärta